hade vi igår.
Ja, våra hönor brukar i och för sig ge sig ut på äventyr på eget bevåg. Och det får de - jag tänker att om de bara är lyckliga så gör det inte så mycket om deras liv förkortas av höken eller räven eller så. Hellre det än ett långt, ledset hönsliv.
Men det brukar bara vara trillingarna och Ulla-Bella som ger sig ut - alltså de vita hönsen.
Men igår när jag kom hem såg jag att Rut - a k a Korp-Ungen - var ute och spatserade i trädgården.
- Åh så roligt för Rut, hoppas att hon hittar nåt roligt! tänkte jag och gick in.
Men så kom kvällen, och Andreas gick ut för att stänga för hönsen. Han kom in med sorgebesked.
- Korp-Ungen är borta. Hon är inte i hönshuset och jag hittar henne inte.
Ut i mörker och regn med pannlampa för att leta. Men ingen Korp-Unge.
Vi fick ge upp till slut och gå in, och bara hoppas på att hon gått lite vilse och inte hittat hem innan mörkret föll.
I morse hade hon inte dykt upp. Men när vi skulle åka till stan på förmiddan så stod hon utanför hönsgårn. Vi hade bråttom iväg så vi släppte bara in henne i hönsgårn och åkte.
Men när vi kom hem upptäckte Andreas att Rut satt inne i hönshuset på en pinne, helt dyngsur, det bara droppade vatten om henne!
Så kan man ju inte ha det. Höns tål kyla, men det är ju värre om de blir alltför blöta.
Så vi tog in henne. Virade in henne i handduk, och nu hänger hon med någon av oss hela tiden under armen. Hon har suttit i mitt knä vid datorn en bra stund, invirad i sin varma frottéhandduk, och ätit hembakt äppelbröd och druckit vatten. Men det blev knöligt att blogga med en höna i famnen så just nu ligger hon på Andreas mage i soffan och sover.
Stackars Korp-Ungen! Men snart ska hon vara varm och mätt igen, och då får hon återförenas med sina kompisar där ute.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar