Ja, det är sant. Doris har nedkommit med en valp. Den är svart och vit och blir ömt vårdad av den ömsinta modern. Nåde den hund eller katt som kommer ens i närheten, då far hon ut som en vettvilling och skyddar sitt barn till sista blodsdroppen om så vore.
Annars ligger hon mest under soffan med sin bebis. Om hon går ut har hon bebisen med sig hela tiden.
Dock låg hon en stund i soffan nyss så jag hann ta en bild på mor och barn.
Ja, hon har skenvalpat. Jag är ju ingen van tikmatte, jag har mest haft hanar genom åren, så jag är ju inte riktigt härdad och fattade först inte att den lilla pipleksaken var hennes valp. Så jag har ju glatt pipit med den idag och tyckt att det var gulligt att Doris till och med gick ut och kissade med den i munnen, och kastat den åt henne och hon har ivrigt sprungit efter... Hjälp! Stackarn! Hon har ju sett det som att jag har kastat runt på hennes barn :-/
Nåväl, nu har jag fått olika bud om vad jag ska göra för att hjälpa henne komma ur det här. Jag har bestämt mig för att motionera lite extra, dra in på maten, men låta henne ha sin valp i några dagar - kanske släpper hon den sen helt självmant. Förhoppningsvis ser hon att det bara är en pipleksak i plast :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar