onsdag 28 november 2018

Roy Fares alltså...

Han bakar ju på för glatta livet i tv och på nätet och i böcker och överallt. Allt han gör ser så himla gott ut!
Dock har jag inte provat så många av hans recept, fråga mig inte varför. Men idag när jag skulle baka saffransbullar inför lördagens adventsfika så fastnade jag för hans recept som är med fördeg - alltså man gör degen liksom i två omgångar. Det lät proffsigt och bra så det testade jag! :) Receptet hittar ni HÄR. Men som vanligt skriver jag receptet även här på bloggen:

ROYS SAFFRANSBULLAR MED FÖRDEG (ca 40 stycken)


Fördeg:
500 g mjölk (5 dl)
50 g jäst
1 g saffran

520 g vetemjöl (8½dl)

Deg:
150 g rumstempererat smör
170 g strösocker (2 dl)
2 g salt (2 krm)
320 g vetemjöl (5½ dl)


Mandelfyllning:

250 g mandelmassa (jag hade bara 200, men det räckte fint!)
25 g strösocker (2 msk)
3 g vaniljsocker (1 tsk)
120 g rumstempererat smör

Pensling och garnering:

1 ägg (här gick det åt lite mer än ett)
Flagad mandel
Pärlsocker


Börja med fördegen. Värm mjölken med saffran till (knappt) fingervarmt och lös upp jästen i den. Blanda mjölken med vetemjölet, kör i maskinen till en fin deg (den blev väldigt lös men så ska det nog vara!). Kör degen i fem minuter. Låt ligga kvar i bunken med en bakduk över, och låt vila i 15-20 minuter.

Blanda i resten av ingredienserna i bunken och kör med mellanhastighet tills degen känns len och glansig. Låt vila i bunken under bakduk i ca 20-30 minuter. 


Under tiden gör du mandelfyllningen. Riv mandelmassan, vispa ihop med socker och vaniljsocker (jag körde med elvisp). Blanda i smöret och vispa slätt.

Kavla ut degen till ca 45*70 cm på ett mjölat bakbord. Bred ut fyllningen. Vik degen dubbel från långsidan. Dela degen i avlånga remsor (ca 1½-2 cm breda blev de). Kolla gärna på nätet hur Roy gör knutar. Jag gjorde nåt liknande och det var både enkelt och fint!

Lägg bullarna på plåt med bakplåtspapper. Jäs under bakduk i 1-2 timmar (jag tog närmare två).

Sätt ugnen på 200 grader. Pensla bullarna med ägg och strö över mandel och pärlsocker. Grädda mitt i ugnen i ca 13-15 minuter tills bullarna är gyllene i färgen. Låt svalna under bakduk.

Ja, så gör tydligen Roy, och så gjorde jag :). Och det blev lite snyggt!





Och goda blev de också, det har provsmakats :). 


Och om vi ska prata lite väder så har det ju varit lite kallt de senaste dagarna. I somras var jag övertygad om att jag ALDRIG mer kommer att frysa. Jag längtade t o m efter att frysa!
Men visst har jag frusit nu. Det är iskallt, men vackert!



(Kransen har min kompis Annsofie gjort. Jag fick den när hon var här häromsistens :). Superfin, och ännu finare nu när det är lite frostigt!)


(Se så lång jag är. Så långa ben. Jag som alltid trott att jag har tre äpplen höga ben, finska och stadiga.)





tisdag 27 november 2018

Så var det stora julbaket igång

Nåja, så jättestort blir det kanske inte. Men på lördag firar vi första advent (ja, en dag för tidigt, må alla förlåta mig) för då fyller Bröli ett år, och då kommer också dottern med sambo och hund hit på adventsfika. Då vill jag ju ha gött att bjuda på, så nu ska jag baka under veckan.

Dagens bidrag var Ernsts kanelkakor. Jag har bloggat om dem förut men för enkelhetens skull kör jag receptet här också (och om du vill läsa ett äldre blogginlägg i ämnet så kolla HÄR).

Receptet hittade jag för några år sen i Ernst Kirschsteigers bok "Jul med Ernst". 








Och det förstår ju alla och envar att när Ernst jular till det, då blir det juligt :). 


ERNSTS KANELKAKOR (30-40 st)

1,25 dl socker
200 g smör
ca 4 dl vetemjöl
ca 2 dl vaniljsåspulver

Till garnering:
1 ägg
2 tsk kanel
2 msk socker

Rör ihop smör och socker så det blir vitt och fluffigt. Jag mjukade upp smöret lite i mikron först så gick det finfint att köra med elvispen sen.
Blanda i mjöl och marsanpulver, arbeta ihop till en smidig deg (jag tyckte att den blev lite väl torr och smulig så jag hällde i 2-3 msk grädde också!). Låt vila i kylen ca en halvtimme.

Knåda degen lite smidig, och kavla ut till en platta, ca 4 mm tjock. Ta ut kakor med ett mått. Pensla dem med uppvispat ägg. Blanda kanel och socker (min upplevelse är att det går åt mer kanel och socker än Ernst säger, men...vem är jag att säga emot Ernst.... Jag bara påpekar!) och doppa kakorna i blandningen. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper och grädda i 200 grader i 6-8 minuter eller tills kakorna fått lite färg.

Ernst beskriver kakornas smak som lite "tantgammaldags", och det passar ju fint här hos mig!



Jag gjorde dubbel sats. Det blev väldigt, väldigt många kakor. Jag gjorde dem i olika former, med pepparkaksmått.
Men bra att det blev många, för jag tänkte ge bort lite också. Till mamma, så hon har att bjuda på ifall hon får besök såhär inför jul. Och till dottern med sambo, för de gillar kakor.
Och så är de förstås väldigt goda också! Fatet med kakor stod på köksbordet efter fotografering. Andreas la sig i kökssoffan och skulle "ta en kaka". Det blev många kakor...ända tills jag lyfte bort fatet.
- Jamen, de är farligt goda! ursäktade sig Andreas.
Han är förlåten :). 








lördag 24 november 2018

Carpe diem

Fånga dagen. Hatar alla såna klokord som folk smäller upp på sina väggar bara av farten. Ska en ha klokord så ska det vara sånt som en verkligen tycker och vill följa, tycker jag. "Live, love, laugh" skriver en del som verkar som de mest olyckliga, eller inte skriver men sätter upp på sin vägg. "KITCHEN" skriver en del informativt på sin köksvägg. Käckt då....men ganska onödigt i mina ögon. En ser ju om en är i ett kök.
Eller "LYCKA". I träbokstäver. "KÄRLEK". "FAMILJ". Jätteviktiga ord, men som tappar sin innebörd när man så slentrianmässigt smäller upp dem överallt.

Jaja, var och en gör som hen vill. Jag har min tanke kring det, andra har sin. Kommer jag till ett hem som har såna ord lite här och var så säger jag inget. Jag tänker att de kanske tycker att det är fint, och så är det bra med det.

I alla fall, idag vet jag inte om vi har fångat dagen eller ej. Det beror på hur man ser det.

Jag vaknade vid halv nio, för Wilmer och Bröli gjorde mig uppmärksam på att nu var det dags att gå ut. Så jag gick upp och släppte ut dem, och gick också ut själv för att släppa ut hönsen. Från hönshuset hörde jag Junior (Stef-Anns son som är på pricken lik sin far till utseendet...) gala med sin dova röst. Jag öppnade dörren och gick in igen och la mig under täcket och kollade på mobilen vad som hänt på sociala medier under natten. Inte så mycket.

Sen somnade jag igen. I typ tre timmar. Andreas sov som en gris. Jag vet att jag halvvaknade ibland och sa till honom att det nog var bäst att han vaknade för annars kan han inte sova nästa natt (jag själv har ju inte det problemet såatte...).

Men när vi väl gick upp vid halv ett eller ett eller så, så insåg vi att det inte var så stor mening med att äta frukost och klä på sig och så. Så iklädda nattsärk respektive morgonrock, åt vi brunch - gulaschsoppa från igår. Med brödpinnar från nån annan helg. Och vin.

Sen bäddade Andreas sängen (onödigt kanske, men så blev det) och jag kokade apelsinkräm. Och så fotade jag i gästrummet. Det var ju Black Friday igår, men jag köpte inget alls (jo, en grej som min påg ville köpa i julklapp till någon men som han inte kunde beställa pga under 18 år så han swishade pengar till mig och så beställde jag). Men i förrgår hämtade Andreas och pågen hem en grej som jag fått helt gratis på en "geochfå"-sida på FB - ett superfint skåp! Gulligt av dem eftersom det visade sig vara tungt som bly (inga spånskivor här inte..) och båda är lite handikappade just nu. Men kolla här vilket skåp!! När jag tog mig an det visste jag inte ens var jag skulle ha det, men jag var tvungen att ha det kände jag ändå. Så det blev en liten rockad här hemma - en hylla fick flytta till pågens rum (trots protester från nämnde påg), skrivbordet i gästrummet fick flytta till hyllans plats, och skåpet fick ställas där skrivbordet stod förut. Alltså FÅR en såhär fina grejer så tar en dem, oavsett plats. Så är det bara. För kolla här:






Ja, ni ser. Blyinfattningar och allt. Helt gratis! Vem kan leva utan?
Och i gästrummet blev ju skåpet superbra tyckte jag.


Gårkvällens middag måste jag ju skriva om också så jag kommer ihåg. Jag hade bakat bröd som skulle bli skålar till soppa. Jag hittade ett bra recept som jag gjorde till mitt, och såhär blev det:


BRÖDSKÅLAR (eller frallor eller vad du vill)

50 g jäst
6 dl vatten (rumsvarmt)
3 tsk salt
2 msk rapsolja
16½ dl vetemjöl special

Till pensling:
1 äggvita
1 msk vatten


Smula jästen i bunken. Häll på vattnet och blanda så jästen löser sig. Häll i salt och rapsolja, och tillsätt mjölet. Bearbeta degen i några minuter. Låt jäsa i 45 minuter i bunken, under duk.

Sätt ugnen på 200 grader. Ta upp degen på bordet, tillsätt mer mjöl om det behövs (men inte mer än vad som absolut behövs). Dela degen i åtta delar, trilla varje bit till en rund bulle. Lägg fyra på varje plåt, låt jäsa under bakduk i 45 minuter.
Vispa ihop äggvita och vatten. Pensla bullarna och ställ in dem i den varma ugnen (ungefär i mitten eller strax under). Låt grädda i en kvart. Ta ut bullarna, pensla en gång till, och så in igen i ca 10 minuter eller tills de fått fin färg.
Ta ut och lägg på ett galler att svalna, utan bakduk. 


De här bröden använde jag sen till soppskålar. Soppan var gulaschsoppa, se recept HÄR.
Bröden var helt avsvalnade när jag skar av ett lock och sen gröpte ur innehållet så "väggarna" blev typ en centimeter tjocka. Sen fyllde jag brödet med soppa, klickade på lite creme fraiche och serverade med en bit stjälkselleri, och ett glas rött vin.





Den här soppan åt vi idag till brunch (utan brödskålar). Med vin. I nattsärk respektive morgonrock. 





Ja, och sen har dagen gått i lättjans tecken. Vi satte oss på eftermiddagen och tittade på "Låt den rätte komma in" på sfanytime. Framåt eftermiddagen tog vi lite romåcola respektive öl. Åt apelsinkräm..(se recept HÄR)


Jo, men jag ville visa ett par finheter till från mitt hem. Till att börja med min amaryllis som jag nog visat förut. Jag var ju glad för att den hade TRE knoppar istället för två, som de andra på ICA hade när jag köpte den.
Nu har den visat sig vara en superamaryllis. Sist jag räknade var det NITTON knoppar!! Kolla bara!!


Är den dopad?? Måste köpa fler vita amaryllisar innan jul, men vågar inte ens hoppas på att någon kommer i närheten av den här.


Och så häromdan, så var min fina vän Annsofie här (tror att jag skrev om det).
Hon är så händig, Annsofie. Hon fäller träd och målar hus och fixar värsta finaste trädgårdar och så. Och så kan hon göra dörrkransar. Det hade hon gjort, och även en till mig! Kolla bara! 




Ja, den fick jag till skänks. Jag blir glad varje gång jag ska gå in och ser den.


Så sammanfattat: ändå en väldigt fin vecka. Och en fin lördag. Även om allt inte är guld och gröna skogar, låt er inte luras.

Jag har förresten kommit oväntat långt i julklappsinköp och planerande. Jag går in extra hårt i år för att hitta hållbara julklappar med stor tanke bakom. Och än så länge är jag så himla nöjd. Såklart finns även begagnade saker bland paketen.
Och skulle jag inte hitta någon bra julklapp till någon så struntar jag hellre i det och ger nåt när jag kommer på nåt som verkligen är fint och genomtänkt och hållbart. Om det så är i mars.



torsdag 22 november 2018

Tomatbröd på olika vis

Jag fick upp ångan för att baka bröd igår. Tomatbröd, var min tanke.
Jag har nog aldrig bakat tomatbröd förut. Men jag såg en bild nånstans, och ett recept. Just den bilden och det receptet hittade jag inte tillbaka till sen, men jag hade lite kvar i minnet och resten improviserade jag, och det gick så bra så :).

Det fiffiga jag kom på med tomatbröd (förutom att det är gott och lite annorlunda än det man vanligen bakar) är att det går att improvisera väldigt friskt. Dessutom går det lätt att "gömma" lite grövre mjölsorter i, tomaten ger ju färg så man ser inte riktigt om det är helt ljust eller grövre. Själv hade jag i slattar från skafferiet - i mitt tomatbröd finns både vetemjöl special, rågsikt, rågmjöl och grahamsmjöl. Man kan ju även ha i lite frön och så, och fler mjölsorter.
Så exakta receptet kan jag nog inte ange här, men på ett ungefär?..
Dessutom, om en har små kräsna barn så kan man kalla brödet för "pizzabröd" (om barnet gillar pizza då) så blir det säkert poppis!
Nåt som jag ska tänka på till nästa gång är att ta mer salt i degen. Jag tog nog bara ungefär en halv tesked den här gången. Nästa gång får det bli 1½, som jag har skrivit här nere i receptet. 




TOMATBRÖD


1½ dl grekisk yoghurt (går säkert finfint med creme fraiche eller turkisk yoghurt eller vanlig A-fil eller så)
1 pkt jäst
2½ dl kallt eller rumsvarmt vatten
1 burk (400 g) finkrossade tomater
3 msk olja (jag tog olivolja men rapsolja funkar ju också!)
4 tsk torkade örter (jag tog en pizzakryddablandning samt lite timjan)
1½ tsk salt
10-13 dl mjöl (man tager vad man haver som sagt. Skulle jag gissa så hade jag typ 2 dl rågsikt, nån dl rågmjöl, 1-2 dl grahamsmjöl och så resten vetemjöl special.)


Smula jästen i bunken. Häll på vattnet och rör om så jästen löser sig.
Tillsätt yoghurt, tomater, olja, örter och salt. Rör om ordentligt. Sen tillsätter du mjölet, lite åt gången. Jag tog de grövre sorterna först, och sen fyllde jag på med vetemjöl special tills degen blev lagom (lite kladdig men höll ihop bra).
Och sen lät jag det jäsa i ungefär en timme.

Den här gången bakade jag ut det till två små limpor som jag gräddade i varsin liten sockerkaksform på typ en liter (eller kanske mindre?...). Sen blev det även åtta stora frallor. som jag gjorde i form av en blomma (en fralla i mitten, de andra tätt runtom).
Sockerkaksformarna till limporna klädde jag med bakplåtspapper, och jag la även bakplåtspapper på plåten under frallorna.
Sen fick de jäsa i ca 45 minuter till. Under tiden satte jag igång ugnen, rev ost och vispade ett ägg för pensling.
Limporna penslade jag och sen hade jag på lite pizzakrydda och flingsalt. Frallorna penslade jag också, och strödde på grovriven ost samt pizzakrydda.

Limporna fick vara i ugnen i ca 45 minuter på 175 grader, men det är ju olika från ugn till ugn så håll koll!
Frallorna höjde jag värmen åt innan jag ställde in dem. Knappt 225 grader är nog lagom. De tar ca en kvart, men håll koll här också. De ska givetvis vara genomgräddade, och osten ska ha fått fin färg. 













torsdag 15 november 2018

Saffran både högt och lågt

Saffran är ju väldigt gott och efterlängtat såhär års.
Något som jag bakat i ett par år nu typ den här tiden, är saffransbiscotti. Alltså små saffransskorpor.
Och jag gör dem med russin och mandel i.

Igår gjorde jag en dubbel sats av dem. Det här är en enkel sats:


SAFFRANSBISCOTTI MED MANDEL OCH RUSSIN

100 g smör
0,5 g saffran
1½ dl socker
2 ägg
5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1½ dl grovt hackad sötmandel
1 dl russin

Sätt ugnen på 175 grader. Smält smöret, ta av från plattan och låt svalna lite innan du vispar i sockret.
Mortla saffranet tillsammans med typ en halv tesked socker. Blanda det i smöret.
Hacka mandeln. Blanda vetemjöl och bakpulver i en skål.
Vispa i äggen i smöret. Häll i mjöl, mandel och russin i smöret och rör ihop till en deg som håller ihop. Jag fick tillsätta lite mer mjöl än vad som stod, men det märker du ju om det behövs.

Dela degen i fyra delar. Rulla ut varje bit till en längd lite kortare än långsidan på din ugnsplåt (som du täckt med bakplåtspapper). Lägg dem på plåten, platta till bara lite lite, och ställ in i mitten av ugnen i ca 15 minuter.
Ta ut dem ur ugnen och skär (jag använder en degskrapa, det är smidigt) dem i sneda bitar. Sänk ugnen till 100 grader. Lägg de små skorporna luftigt på plåten, gärna med en snittyta uppåt och så att de inte ligger emot varandra. Ställ in plåten i ugnen igen och lämna ugnsluckan på glänt. Låt stå i ca en timme. Sen är skorporna färdiga!
De kan kännas lite "o-knapriga" direkt när man tar ut dem ur ugnen, men när de svalnat så blir de torra. 



Idag fick dottern och svärsonen en burk, och den här glasburken får stå framme i köket och fresta.




Och där är Bröli som en linslus, ja. Han var sugen på mammis skorpor och satt och glodde medan jag fotade dem. 

onsdag 14 november 2018

Angående vegetarisk mat

Jag gillar vegetarisk mat. Jag fattar inte varför jag inte lagar det ännu oftare än jag gör, men det är väl vanans makt.
Jag gillar dock inte vegetarisk mat som ska likna kött. T ex är jag inte alls förtjust i quorn som många tycker smakar som kyckling. Nejnejnej, säger jag. Det smakar inte kyckling, det är bara en läskig konsistens med en läskig bismak. Tycker jag.
Eller allt sojakött av olika slag. Visst, det ser kanske ut som kött. Men det är inte kött och åtminstone det jag smakat på, smakar inte så värst likt kött heller.
Men men, smaken är ju som baken, och gillar man det ska man förstås äta det!

Men det finns ju mycket som man kan laga utan "låtsaskött". Som olika slags biffar med grönsaker eller bönor eller linser. Det gjorde jag idag! Det blev biffar på röda linser.

RÖDA LINSBIFFAR 


3 dl okokta linser
1 gul eller röd lök

1 ägg
2½ msk potatismjöl
2 tsk spiskummin
3 tsk paprikapulver
2 tsk salt


Koka linserna i en knapp liter lättsaltat vatten i ca 5-10 minuter, på låg värme. Låt rinna av i durkslag.
Hacka löken fint och fräs i lite olja så den blir mjuk men inte får färg.
Blanda alla ingredienser med slev i en skål. Låt smeten stå i ca tio minuter (under tiden kan du ju passa på att göra tzatzikin som jag serverade till :)). Stek sen i olja i en stekpanna. Smeten är väldigt lös men det är bara att klicka ut med sleven i stekpanna.

Till det hade vi ugnsrostad ruccolapotatis. Skär skalade potatisar i rätt stora bitar (ca 3 cm). Lägg i en ugnsform/långpanna. Pudra över paprikapulver, ha på lite flingsalt och häll på rejält med rapsolja. Rör om med händerna så all potatis kommer med. Ställ in i ugnen på 225 grader i ca 20-30 minuter tills potatisen får fin färg. Blanda i en skål med en näve ruccolasallad, och om du vill kan du strö över lite mer flingsalt. Se så fint det blev!


(Den här potatisen funkar såklart jättefint även till kött, fisk eller kyckling! Den är så enkel att göra men blir både vacker att se på och väldigt god att äta!)

Och till det hade vi även tzatziki. Dela en bit gurka på längden, ta ur det blöta innanmätet, riv grovt med rivjärn. Krama ur den rivna  gurkan med händerna, lägg i en skål och blanda med grekisk yoghurt, olivolja, en eller två pressade vitlöksklyftor samt salt, peppar och om du vill, en gnutta sötning (socker eller sötströ eller honung eller vad du nu vill ha). Rör om ordentligt, låt stå en stund, servera. 







Bröd och blommor

Igår visade jag ju en bild på ett lite (till synes) småtrist bröd.
Men idag var det inte trist när jag testade till frukost!

Det är en filmjölkslimpa med frön och nötter och frukt. Men inte vilken limpa som helst, utan en superdupersaftig sak! Hemligheten är skållning.
Det tar som sagt ett par dygn från att man börjar tills att man kan äta brödet. Men det är det värt! För själva jobbet man lägger ner tar inte mycket tid alls. 



Såhär gjorde jag det:

FILMJÖLKSLIMPA MED FRÖN, FRUKT OCH NÖTTER (2 limpor)


2 dl vetekross
2 dl rågkross
2 dl solroskärnor
1 dl linfrön

3 tsk salt
7 dl kokande vatten

Blanda allt torrt, häll i vattnet i bunken och rör om ordentligt så allt blandar sig. Sätt plastfolie över och låt stå framme på köksbänken över natten.
Nästa dag:

1 l filmjölk

1½ dl mörk sirap
2-3 dl torkade aprikoser
4-5 dl hasselnötter
5 dl rågmjöl
6 dl vetemjöl
3 tsk bakpulver
3 tsk bikarbonat


Sätt ugnen på 200 grader. Blanda fil och sirap i en stor bunke (en väldigt stor bunke, om du inte har halverat receptet till en limpa!).
Grovhacka aprikoser och hasselnötter, och blanda dem med mjöl, bakpulver och bikarbonat.
Häll i mjölblandningen i filen, och tillsätt även det som skållades dagen innan. Rör ihop noga till en tjock smet.
Klä två brödformar (stora, ca 1½ liter) med bakplåtspapper. Fördela smeten i dem. Strö över solroskärnor eller några andra frön som du gillar. Ställ in i nedre delen av ugnen, och låt grädda i ca 75 minuter. Titta till på slutet så det inte blir bränt, i så fall kan du lägga över lite ugnsfolie och låta stå tiden ut.

Låt bröden svalna i sina formar lite, men sen kan du lägga dem på ett galler utan bakduk så svalnar de färdigt.

Sen ska du helst vänta till dagen efter med att äta brödet (du kan ju lägga en handduk över under natten).

Det här brödet blir så himla saftigt! Testa! 



(Linslusen Wilmer kom med på bild där :))



I nattas kunde jag inte sova och då kom jag på att jag vill baka mer matbröd framöver. Jag själv äter inte så mycket bröd, men både sambon och sonen gör. Och bröd som man köper är både dyrt och ofta med tillsatser. Dessutom är det ju kul att baka, och det doftar gott hemma :). Så jag får ta mig i kragen.



Igår glömde jag förresten att visa hur fina blommor jag fick av min vän A!






Den flitiga läsaren av Lantlollabloggen vet ju hur glad jag blir av blommor. Och den här färgen...den får mig att tänka på pappa. Den där mörkröda färgen på blommor älskade han! Och det gör jag med. Nu står buketten och pryder köksbordet :).

På tal om blommor så brukar jag köpa vita amaryllisar till julen varje år. Vi har inte så jättemycket julpynt annars. Lite grann, men inte så mycket. Men just amaryllisar och andra julblommor gör så mycket för julstämningen!
Årets första amaryllis köpte jag på ICA. De hade två knoppar allihop - utom den här, som har tre! Så den tog jag :). Nu står den här bredvid mig i fönstret, vid min dator, och växer så det knakar och påminner om att det närmar sig jul!
Längre fram ska jag pynta krukan lite också med mossa och så. Men tills vidare får den vara au naturelle :). 





tisdag 13 november 2018

Ny vänskap, Smörgåstårtans dag samt finbröd in the making

Idag var en bra dag, det kände jag genast när jag vaknade på morgonen.
En av anledningarna var att jag upptäckte för några dagar sen att det faktiskt är Smörgåstårtans dag idag, så igår kväll förberedde jag en smörgåstårta - jag gjorde röror och satte ihop bottnarna, för att låta smörgåstårtan stå och gosa till sig i kylen över natten. Och idag skulle jag få garnera den! Det som är så roligt!
När det smörgåstårta tycker jag verkligen inte att less is more. MORE is more, tycker jag då. Det ska vara så mycket gott på som bara får plats, och så lite till. Då blir tårtan perfekt!

Så på förmiddagen fixade jag smörgåstårtan. Och jag ville bli klar i tid, för vid halv elva skulle jag få besök av A. Henne har jag faktiskt aldrig träffat tidigare såhär över en fika. Vi har inte känt varandra speciellt länge, men hon är en jättefin person som det bara föll sig naturligt att börja prata med. Och idag skulle hon komma, och eftersom det sammanföll då med Smörgåstårtans dag så ville jag förstås bjuda på just det :).

Smörgåstårta är ju nåt som man gärna får improvisera med. Men den som vill ha lite tips och idéer kan titta HÄR. Där har jag steg-för-steg-fotograferat hur jag gör smörgåstårta som är nästan likadan som den jag gjorde idag! 



Ja, vi blev mätta, och vi hade roligt (eller JAG hade roligt, A får ju tala för sig själv :D).
Och tiden flög iväg, tre timmar gick jättefort!
Sen sov jag gott ett bra tag....

Men så ikväll har jag gräddat bröd. Det är inget direkt snabb-bakat bröd - från att en börjar och tills en kan sätta tänderna i en smörgås så tar det ett par dagar. Och brödet ser ju inte så roligt ut såhär vid första anblicken: 




Småtrist, eller hur?
Men imorgon ska ni få se, för då är det klart att äta. Jag började nämligen igår med det. 


Mer än så finns inte att rapportera från Lantlollan idag. Glad Smörgåstårtans dag på er! 

måndag 12 november 2018

Perfekta scones och ett julklappstips

Jag är ganska morgontrött, så ofta sover jag åtminstone fram till nio. Andreas har också fallit i den fälla numera eftersom han ju är hemma sjukskriven med lite trasig nacke/axel.

Men i morse skulle han upp hyfsat tidigt för att lämna en jobbgrej till en kollega, så då gick jag också upp när jag ändå var vaken. Medan han var iväg bakade jag scones och kokade te.
Scones vinner ju kanske inte direkt pris i Nyttigaste Frukosten. Men GOTT är det, väldigt gott! Och det blir inte så ofta det blir av att jag bakar scones.
Men idag blev det av. Jag förlitade mig på ett recept från Zeinas Kitchen. Zeina är otroligt duktig på matlagning och bakning, hennes blogg är fantastisk! HÄR är en länk till sconesreceptet, men klicka dig gärna vidare också och kolla in allt annat hon har bloggat om! Se och häpnas!


Jag skriver receptet även här för min egen skull, om det skulle försvinna från hennes blogg av någon anledning. För hon kallar det här för perfekta scones - och det var de verkligen! Supergoda!

ZEINAS PERFEKTA SCONES 6 stycken

ca 5 dl vetemjöl
en nypa salt
½ tsk socker
2 tsk bakpulver
50 g kallt smör
2 dl mjölk

Sätt ugnen på 200 grader. Vispa ihop de torra ingredienserna, gärna med en elvisp. Då undviker man klumpar i mjölet.  Tärna smöret smått och vispa vidare en stund så det smulas ihop. Häll på mjölken och rör bara som hastigast ihop precis så det blir en deg, inte längre. Degen får gärna vara lite kladdig, mjöla fingrarna och underlaget så blir den ändå lätthanterlig.
Dela degen i sex delar, lägg i en muffinsform av aluminium som du smort med smör, och grädda genast mitt i ugnen i ca en kvart. Lägg sen sconesen att svalna på galler, utan bakduk. När de svalnat något är de klara att äta!







Vår frukost var som sagt ingen hälsofrukost idag :), och inte blev den bättre av att vi hade päronmarmelad på sconesen. Det är min hemmagjorda marmelad, och det är här julklappstipset kommer in: Köp fina små glasburkar på loppis (eller ta såna du har hemma). Koka marmelad, det är plättlätt och går snabbt som tusan!
Häll upp på de väl rengjorda burkarna, sätt på locket och ett fint band eller snöre om, kanske med en liten grankvist eller så. Jag lovar, tusen gånger mer uppskattat än vilken Aladdin-ask som helst!

Vi fick päron tidigt i höstas av vår kompis Ulla som var på besök. Jättegoda gråpäron som vi åt på, men inte skulle hunnit äta upp alla innan de blev dåliga. Så då gjorde jag marmelad. Såhär:



PÄRONMARMELAD MED INGEFÄRA  (blir knappt en liter)

1½ kg gråpäron (små)
saften av en citron
½ dl finhackad ingefära
4 dl syltsocker
1 tsk citronsyra


Skala päronen, kärna ur och hacka dem rätt så smått. Lägg i en kastrull, tillsätt citronsaften och koka upp. Låt sjuda i 10-15 minuter, rör ofta och ha inte för hög värme, annars kan det bränna fast.
Tillsätt ingefäran och syltsockret, koka upp och låt koka hårt under omrörning i ett par minuter.
Ta plattan från värmen och rör ner citronsyran.
Häll upp på burkar. De ska som sagt vara väl rengjorda, och även gärna uppvärmda några minuter i en ugn på 100 grader - då håller sig marmeladen bättre. Sätt på locket direkt och låt svalna. 





söndag 11 november 2018

Det är som terapi

Att laga mat åt min familj varje dag (nästan) är terapi för mig, på många sätt. Det sätter mig i arbete, mat måste ju alla ha. Och det får mig att tänka - jag måste ju planera middagsmaten, måste se till att den handlas. Och så vill jag ju gärna dokumentera om jag orkar. Det är också terapi. Att liksom planera, påbörja och fullfölja alla stegen.
Men framför allt är det ju roligt när familjen är glad och tycker om mammis mat :). Nästan varje dag äts middagen tillsammans, vi som är hemma just den dagen. Varannan vecka är det ju oftast bara jag och Andreas, varannan vecka är även sonen med. Ibland på helgerna är även dottern med sambo här, då är mammi glad när alla är här samtidigt!

Idag har varit en tänkardag (se förra inlägget). Men även då känns det bra att stå där vid spisen och röra i grytorna. Det blir lite som meditation.

Idag lagade jag riktig husmanskost, men en rätt som jag nog faktiskt aldrig lagat förut av någon märklig anledning - nämligen pepparrotskött! Pepparrot är ju så vansinnigt gott tycker jag. Och så ett rejält långkok så det doftar i hela huset hela eftermiddagen. Perfekt!


PEPPARROTSKÖTT

900 g högrev

1 gul lök
1 morot
1 palsternacka
10 cm purjolök
ca 15 svartpepparkorn
1½ tsk salt

buljongen från köttkoket

2 dl grädde
4 msk smör
5 msk vetemjöl
2 msk saft från citron
5-6 msk riven pepparrot på tub (givetvis blir det minst lika gott med färskriven!)
salt, vitpeppar, hackad persilja



Putsa köttet och skär i ca 2 cm stora bitar. Lägg i en gryta och häll i vatten så det täcker plus lite till. Koka upp, skumma av och ha i rotfrukterna (hackade i grova bitar), pepparkornen och salt.
Låt puttra på medelvärme i ett par timmar.
När köttet är mört, silar du bort buljongen. Men inte ner i vasken, utan ner i en kastrull/bunke och spara den!
Plocka ur köttet från rotfrukterna (gör inget om lite bitar av rotfrukterna kommer med), ställ åt sidan.

Såsen gör du som en vanlig bottenredd sås - smält smöret, låt det inte brynas utan ha i mjölet så fort smöret smält. Vispa ordentligt, och häll sedan i buljongen lite åt gången så såsen blir lagom tjock. Tillsätt även grädden. Låt puttra på svag värme ett par minuter, och smaksätt sen med citron, pepparrot, salt, vitpeppar och persilja. Smaka av! Kanske vill du ha lite mer citron eller lite mer pepparrot i? Lite mer salt? Smaka av är grejen.

Sen lägger du i köttet och så är det klart.

Till det serverade jag kokt potatis och kokta grönsaker (morot, blomkål och haricots verts). Och lite mer persilja.

Konstigt att jag inte har gjort det här förut. Men det var inte sista gången! :)






En stor dag



Jag funderade länge på om jag skulle skriva det här inlägget här på bloggen, eller på min facebook för att visas bara för de jag har som vänner där. Det kändes lite personligt och innefattar dessutom andra människor.

Men sen tänkte jag att det är ju verkligen inget dåligt jag ska skriva. Verkligen inte. Tvärtom. 


För idag är det nämligen en stor dag av två anledningar. Det är Fars Dag, och det är en kär, kär väns födelsedag. 



Om vi börjar med Fars Dag. Min pappa är ju inte kvar i livet. Men i MITT liv finns han kvar, varje dag. 

Min pappa var ganska speciell. Han var 40-talist, finne, man, och därifrån kan ju alla som inte kände honom dra sina slutsatser - och förmodligen gissa helt fel. Min pappa var allt annat än det man kanske föreställer sig. 
Han var jämställd - han tog hand om hem och barn precis lika mycket som mamma, och det precis så självklart som det borde vara för alla. 
Han var väldigt prestigelös. Han hade inget typiskt manligt, 40-talistaktigt behov av att hävda sig. Han gillade sånt som verkligen inte alla män i hans generation gillar (eller som de åtminstone låtsas att de inte gillar...). Det absolut finaste han visste var nog barn. Oss, sina egna barn, och sina barnbarn kunde han gått i döden för. Och det försökte han på inga sätt dölja, för att behålla sin manlighet utåt. Det var bara så det var. Han älskade att leka med barnbarnen, och om han kunde så gav han dem allt de pekade på. "Morfar betalar!" var det vanligt att höra när barnbarnen pekade :). Och det var inte bara sina egna barn och barnbarn han älskade, utan ALLA små bebisar som kom i hans väg. 
Förutom bebisar älskade han också rosor och svanar. Inte så supermacho i andras ögon, men det tog han ingen notis om. Han samlade på porslinssvanar och visade gärna upp sin samling för alla som ville se (och inte ville se, också :)). Likaså med trädgården - den var han stolt över. Den förevisade han gärna för alla. 



Han var rolig, kvick, fyndig och hade verkligen förmågan att uttrycka sig, både i tal och text. Han kunde ha en ganska ironisk och taggig humor när han la den sidan till. Han sa sin åsikt, om det så varit Gud Fader själv som stått framför honom. 



Han uppmuntrade mig alltid. Men när han tyckte att jag gjorde fel så sa han det också - ibland på sitt finska, burdusa sätt. Eller ganska ofta. Men det var inget jag blev ledsen för, för han gjorde det alltid med omtanke och kärlek i grunden. Skulle en del som vuxit upp i svenska familjer få höra direktöversättningar av det pappa kunde ryta till med för ord, så skulle de förmodligen svimma lite. Han skrädde inte orden när han blev arg. Men jag blev aldrig rädd eller ledsen för det - det var ju liksom bara uttryck! Men man förstod när han menade allvar. 



Men SNÄLL är nog det ordet som beskriver honom bäst. Snäll på ett lite burdust sätt ibland, som sagt. Men snäll. 



Den här bilden har jag nog visat tusen gånger tidigare, på facebook t ex. Men det är min favoritbild på mig och pappa. Jag är nog runt 3 år där, och bilden är tagen i närheten av sommarstugan som vi hyrde i några somrar. Pappa och jag, i solskenet. Jag minns inte exakt det tillfället, det var så länge sen. Men jag vet helt säkert att där och då kände jag mig så trygg och älskad som ett barn nånsin kan göra. 






Sen, min fina fina vän som fyller år idag. Det är Jenny.
Hon och jag träffades nog -06, så ganska sent i livet ändå (om man jämför med barndomsvänner och så). Vi var jämngamla, hon och jag. Födda samma år, men jag i början av året, hon i slutet. Hon jobbade på en tidning där jag halkade in på ett bananskal för att sen fastna där som ständig vikarie i många år.
Jenny och jag fann varandra direkt. Hon satt som lokalredaktör på en annan ort, och jag hoppade in som vikarie även för henne när hon skulle vara ledig.
När det gällde jobbet var hon nitisk. Gjorde alldeles för mycket, långt utöver vad hon faktiskt behövde. Och hon gjorde det så jäkla bra så jag som nybörjare såg hennes nivå som ouppnåelig. Och det var den. INGEN kan göra Jennys jobb som hon.
Varje gång jag dök upp för att sätta mig i hennes stol, låg där långa listor med tips så jag omöjligt skulle stå utan idéer på vad jag skulle skriva. Hon hade stenkoll på allt i kommunen.
Det låter som en tråkig människa, eller hur?
Men Jenny var så långt från tråkig som man kan komma. Hennes humor....ja, helt obeskrivlig. Jag har suttit en stund nu och försökt komma på ord som beskriver den men det går liksom inte. Hennes skratt och glädje låg på lur även i stunder då hon var ledsen eller arg. Men aldrig, aldrig att hon skämtade på andras bekostnad! Hon kunde vara ironisk när vi pratade om vissa människor, men hon höll alltid en ödmjuk nivå oavsett vad personen i fråga egentligen skulle förtjänat. Som lokalredaktör är man utsatt. Det är alltid någon som kan bli missnöjd över vad man skriver om eller inte skriver om, hur man skriver, vem man talar med eller inte, och tusen andra saker. Människor kan vara elaka. Jag själv har en förmåga att hålla det ifrån mig och möjligtvis reagera med irritation över stollar. Men Jenny var skörare än jag. Utåt höll hon masken, men jag vet att hon kunde ta åt sig. Hon, som minst av alla människor i världen behövde ta åt sig, därför att hon var bäst på det hon gjorde. Hon tog åt sig! Och de människor som behandlade henne så illa, dem förlåter jag aldrig.

Jenny älskade djur, precis som jag gör. Varenda litet djur ville hon rädda om hon kunde. Sina egna hästar, hundar och katter behandlade hon med större kärlek än jag nånsin upplevt någon göra.
Och hon månade om barn, även hon. Många och långa var de diskussioner jag och Jenny hade, om hur människor faktiskt kan bemöta barn på hemska sätt utan att ens förstå det. Vi var helt eniga där. Hon stod alltid på barnens sida. Alltid på de svagas sida, oavsett vad det handlade om.

Trots att hon hade så mycket att göra jämt, missade hon aldrig ett tillfälle att hjälpa till och vara snäll. Det stod alltid nåt gott i kylen eller några karameller i en skål på skrivbordet när jag kom till hennes redaktion och hon var borta på ledighet. Jag gjorde såklart detsamma mot henne. Hon var så lätt att vara snäll mot. Det är inte alla människor som det är det. Men henne var det lätt att vara snäll mot. Hon glömde aldrig att säga nåt snällt. Vi kunde springa på varandra på ICA och hon bara "Åh, Najtis (hennes smeknamn på mig), du har så himla vackra ögon! Men oj, nu måste jag skynda mig till jobbet!" och så försvann hon igen.
Och om jag ringde och behövde prata så spelade det ingen roll hur stressad hon var - hon tog sig alltid tid, eller ringde upp så fort som möjligt.

Totalt ödmjuk, utan tillstymmelse till elakhet. Det var Jenny. Och fylld med integritet, och med respekt för även andras integritet. Sa man något till Jenny i förtroende så stannade det där.

Alldeles i slutet av förra året gick hon och la sig på kvällen. Hon vaknade inte mer.
Hon hade inte lyssnat på sin kropp. Inte låtit förkylning och hosta och baciller tvinga henne att stanna hemma från jobbet och bara vila. Därför vaknade hon inte mer.

Jag har gråtit så många gånger det här året för Jenny. Jag saknar henne. Så totalt lojal, så rolig och så klok. En sån där människa som det inte finns så många av. Tänk att jag fick vara hennes vän. 


Grattis finaste, älskade Jämpa på födelsedagen!

Jag lånar en bild från hennes facebook. Jag kan inte tro att hon skulle misstycka. Jag frågade också hennes mamma vad hon trodde, och hon trodde samma.
En bild på Jenny och hennes så älskade Cassandra....







lördag 10 november 2018

En skärtorsdagskaka

Vill du baka något riktigt chokladigt? Alltså SUPERchokladigt. Som bara smälter i munnen men som en bara kan äta en liten bit av för annars blir det alldeles FÖR chokladigt?
Ja, då har du kommit rätt. Då ska du baka den här Skärtorsdagskakan.
Och namnet har inget som helst med påsk att göra, har jag lärt mig. Utan det syftar till att man bakar kakan på onsdagen, och så skär man på torsdagen (och äter). Ja, vilka dagar som helst förstås, men bara man väntar nån dag med att äta den. Då blir den som godast.

I alla fall, såhär gör man den: 



SKÄRTORSDAGSKAKA

300 g smör
4½ dl strösocker
3 ägg
1½ dl kakao
3 dl vetemjöl
2 msk vaniljsocker
1½ tsk bakpulver

Glasyr:

2 dl vispgrädde
2 msk mörk sirap
100 g mörk choklad
2 dl strösocker
100 g smör

Smält smöret och rör ihop med socker och ägg. Blanda kakao, vetemjöl och vaniljsocker samt bakpulver, och rör ner blandningen i kastrullen med smör/ägg/socker. Rör ihop ordentligt och bred ut i långpanna (min var typ 25*35 cm) med bakplåtspapper. Grädda i 175 grader i knappt 20 minuter.

Blanda ingredienserna till glasyren (minus smöret!) i en kastrull. Koka under omrörning i 20 minuter. Ta av kastrullen från värmen och vispa i smöret i bitar. Bred glasyren över kakan. Låt svalna i rumstemperatur, och ställ sedan i kylskåpet över natten. 


Nästa dag vispar du lite grädde för att ha till, om du vill förstås. Lite rårörda hallon med lite socker i är också gott till. 

Väldigt bra kaka att baka till många, eftersom det är svårt att äta mer än en liten bit hur gott det än är! :)








En aktiv lördag

Aktiva dagar för andra är säkert helt annorlunda än det här. Men för mig var det aktivt!
Klockan åtta ringde klockan och vi gick upp (aja, inte helt på en gång men ganska...) och åt lite frukost och gav hundarna mat.
Sen drog vi iväg till Götene!
Ett stopp blev det på vägen, på Willys i Mariestad. Där finns nämligen möjlighet att ta ut kontanter, och det ville vi.
Vi gjorde det och så glodde vi lite på blommorna som finns där innan en går in i själva butiken. Och så skulle vi gå. Men då! Då traskade ett gäng snubbar in. Som att de ägde affären. Svartklädda, skinnskalliga, och med pilar och ord som "REVOLUTION" på tröjorna. NMR! Nordiska Motståndsrörelsen. Nazister. Alltså stollar.
När de klev in där så reagerade jag instinktivt.
- Nämen nääää.... Vilka stollar! utbrast jag just i mötet med dem.
Andreas hängde inte riktigt med och ba "Men vadå?". 

- Jamen nazister. Vilka jävla idioter, sa jag medan de traskade förbi oss.
Och jag blev så arg. Att de ens får finnas. Att det ens finns folk som känner att det där är en bra ideologi att ansluta sig till. Som känner att de har rätt att tycka att andra människor inte ens får existera pga deras ursprung eller religion. Som till och med förnekar förintelsen.
Så hela tiden efter mitt spontana uttalande muttrade jag hela vägen till bilen. "Jävla idioter. Åk hem med er! Sluta skinheadsa!" och liknande.

I bilen fick jag sitta och googla på bilder på kattungar och annat gulligt för att sänka mitt blodtryck som var i höjden, och höja mitt humör som var på botten. Jag ville ju trots allt ha glädje av loppisen.

Och så kom vi dit och jag gick till en säljare som stod utomhus. Och jag frågade om en vas, vad den kostade. En tjuga, sa han. Och la till:
- Men ska du ha den till värmeljus så...

Och  jag avbröt,
- NEJ!!
Det kom liksom ut lite mer ilsket än jag tänkt mig, för jag var nog fortfarande upprörd över de där jädrans nazisterna.
Men snubben som sålde tog det med ro.
- Ja jävlar, en till som är sådär jävla förbannad och negativ som jag är idag! sa han.
- Ja för helvete, jag mötte några jävla nazister, NMR, när jag var på Willys i Mariestad! sa jag. Själaglad över att ha hittat en själsfrände.
Och det blev reaktion hos flera loppisbesökare. En tant brevid blev upprörd över det jag sa.
- VA?? I Mariestad?? Jag bor här, jävla idioter att vara där!!

Och så spred det sig. Så till slut stod vi och svor och var förbannade allihop :).

Men sen (efter att ha köpt lite grejer där, hemligt pga julklappar) så gick jag in i själva loppisen och då hittade jag lite fint. Som det här t ex: 


Fin vas för 20,-

Stora muminkulor för 40,-/styck

En julduk i retrostil, endast 20,-

En julebock med skägg, för blott 10,-


Sen köpte jag lite annat också, men en del av det är juleklappar och så, så det lämnar jag därhän :).

I vilket fall som helst en väldigt rolig och lyckad loppistur!



Sen kom vi hem och jag slocknade som ett ljus på julaftonskväll.
Men när jag vaknade så lagade jag middag. Det skulle bli laxgryta! Och det blev det!

Såhär gjorde jag:



LAXGRYTA med aioli

600 g laxfilé
3 morötter
3 palsternackor
1 rödlök
1 fänkål
10 cm purjolök
1-2 vitlöksklyftor
smör
7-8 dl vatten
2 dl vitt vin
ca 3 msk fiskfond
1 dl creme fraiche
2 dl grädde. 
färsk dill

Vitlöksaioli

  • 1 äggula
  • 1 dl olivolja
  • 1 vitlöksklyfta
  • salt

Skär laxen i stora tärningar. Skala morot och palsternacka, skär i hyfsat stora bitar. Klyfta rödlök, skär fänkål i stora bitar, strimla purjo. Hacka vitlök fint. Fräs allt det i smör i en gryta.

När allt är genomvarkt, häll på vatten, vin och fiskfond. Låt puttra i 10-15 minuter.
Tillsätt creme fraiche och grädde, rör ihop och låt puttra lite till. Tillsätt grovhackad färsk dill.

Smaka av med salt och svartpeppar.

Under tiden som du gör allt det, koka potatis om du vill ha det till. Jag valde små delikatesspotatisar.

Och  under tiden kan du också göra en aioli om du vill. En äggula i en bunke, och så 1 dl olja (jag använde olivolja, men går bra med t ex rapsolja också. Droppa i olja i bunken med äggulan, vispa kraftigt. Fortsätt droppe för droppe med oljan, och öka allt eftersom. Vispa hela tiden kraftigt. När oljan är i så vispa tills aiolin är krämig. Pressa i en vitlöksklyfta och smaka av med salt. Klart!

Gott blev det! Och så tänkte jag ha bröd till men hade inget direkt sådär. Men hittade ett par hamburgerbröd i frysen. Dem tinade jag lite och skar sen i bitar och rostade i ugnen, på galler, i 225 grader. Man tager vad man haver!





  • Jamen det var gott med lite vitt vin!

Nu har vi en stillsam lördagskväll här hemma. Kanske blir det lite tv-tittande om en stund.