lördag 30 januari 2016

Mer ljus i vårt hus

På nåt vis är jag lite förtjust i saker som är par. Två stycken som tycker om varandra.
Vi har en liten trägrej som är som två pusselbitar - det är två kaniner som kramas när man sätter ihop dem. Tar man isär dem står de där med sina famlande stackars små armar och ser helt halva ut.
Vi köpte dem på nåt loppis nån gång, de var liksom lite hjärteknipande och rara i sin fulhet.

En annan ful pargrej som finns här hemma är ett par andra kaniner (häng inte upp er på det där med kaniner nu...det har bara råkat bli så). De ser helt galna ut, helt glosögda, och den ena tappar örat hela tiden. De är också gjorda i trä, nåt slag hemmapyssel. Andreas hittade dem i nån gratiskorg, också det på loppis, och skrattade gott åt dem och tog med dem hem. De står i köksfönstret och misspryder sin plats :), men de är ett PAR, så de får stå där och hålla om varandra!


Bonaden som vi har på köksväggen är också ett par - ett lite stelbent och kobent par som står och håller varandra i handen. Under står textat "Välkommen till vår stuga, önskar både man och fruga". Många tycker kanske att den är ful, men jag älskar den i sin kitschighet :).

Men idag, idag köpte vi en (par)sak som jag tycker är BARA fin! :) En ljusstake! Den är designad av Bengt och Lotta, d v s Bengt Lindberg och Lotta Glave.
Jag är ju sådär så jag bryr mig inte om ifall det är "design" eller inte - jag kan se själv om jag tycker att en sak är fin eller ful :). Men den här råkar vara både design och fin!
Jag hittade den dessutom på en köp- och säljsida på facebook. Jag skulle aldrig pröjsa 600 pix (som den kostar ny) för en ljusstake - men 150 är helt ok :).

Och nu står den på vårt tv-rumsbord och är fin och gör mig glad! :)




Min fäbless för saker som är par kan man ju analysera och fundera över om man vill :). Själv tror jag att den beror på att jag är glad att jag och Andreas är just ett par. Vi går där igenom livet och håller om varandra och ser (oftast) glada (och lite galna, och lite tilltufsade som de glosögda kaninerna i köket) ut åt allt vi faktiskt har - inklusive varandra. Kanske handlar det om igenkänning.
Eller så är det nåt helt annat :). 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar