Jag har insett det. Jag har ingen chans emot min trötthet. Hur gärna jag än vill så går det inte alltid att göra som jag vill. Jag är lite slav under min trötthet.
Men jag vill inte se det så. Jag vill istället se det som att tröttheten ger mig möjlighet att vila och få lite rekreation.
I tisdags hade jag ett möte med myndigheter, ett möte som gjorde mig alldeles matt. Jag var kanske ganska spänd innan utan att ens veta om det, för efteråt var det som att luften gick ur mig och jag har fått uppbringa en himla massa reservkrafter för att orka resten av veckan. Veckan har inte varit så vacker alla stunder - fulgråt och att sova tills man får ful sovfrisyr, oavsett tider på dygnet.
Så kom helgen, och den är ju (i min värld) till för vila och rekreation.
Men jag ville ju iväg på julmarknad med min dotter och hennes familj. Så det åkte vi på idag - en fin liten julmarknad, inte så mycket folk (så man behövde nästan inte trängas alls, perfekt i min smak). Kul att umgås med mina fina. Allt var bra.
Och imorgon hade vi planerat middag med en söt liten familj. Jag hade verkligen sett fram emot det, och vi hade fått skjuta upp det hela flera gånger på grund av olika anledningar.
Så imorgon skulle det bli av. Vi hade handlat maten som jag skulle laga (lasagne i sin enkelhet), och jag hade verkligen tänkt att det skulle bli så roligt. Fastän vi bor nära så blir det sällan av.
Men när vi kom hem från julmarknaden var jag trött intill bristningsgränsen. La mig i sängen och grät lite och slumrade till. Tills det knackade på dörren - vår julegris hade anlänt! (Det var inte grisen som knackade såklart, men ändå:))
Så jag och Andreas ställde oss och paketerade 62 kg gris. Det var kotletter och karréer och fläskfilé och annat. Och så juleskinkan! Den heliga juleskinkan! Till och med två - för den var så stor så slaktaren hade bestämt sig för att hugga den i två. Den LILLA är typ fyra och ett halvt kilo.
Allt det här skulle paketeras och märkas upp, och det gjorde vi.
Sen kraschade jag i säng igen och grät lite och somnade.
När jag sen vaknade (av att telefonen ringde, en kär vän ringde och det var bra att hon ringde just då för annars hade jag sovit hela kvällen och det är inte så bra för nattsömnen), insåg jag att det här går inte. Det blir ingen middag imorgon. Eller ja, middag blir det säkert på ett eller annat vis, men några gäster kan nog inte komma.
Och vet ni - det är då jag blir så glad. När jag ringer dem och säger att tyvärr, jag är helt slut, jag orkar inte mer och alla krafter är slut. Och de (hon) då säger att "Jamen vi tar det en annan helg! Det är HELT lugnt! Vi är inte arga, vi är inte ett dugg arga.".
Jag blir gråtig men glad mest. Gråtig för att jag så gärna ville, men glad för att jag har så fina människor runt omkring mig som förstår mig. Och som inte blir arga. Hade jag upplevt minsta irritation och ilska där hade jag grävt ner mig under täcket och kommit fram lagom till jul eller nåt.
Men nu kunde jag gråta en skvätt när jag lagt på, och sen gå upp och vara lugn och trygg i att allt är bra. Allt är faktiskt jättebra. Och imorgon har jag en dag då jag inte måste något alls.
Kanske planterar jag lite vinterfint på trappen. Kanske går jag en sväng. Kanske bakar jag nåt.
Eller så ligger jag bara och glor på Dr Phil och slumrar emellanåt. Precis hur jag vill. Och förhoppningsvis helt utan dåligt samvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar