"Du är så stark!"

Det har jag fått höra, ända sen jag blev sjuk. Att jag är så stark. Att jag hanterar min sjukdom och följderna av den så bra. Att jag har finsk sisu och att jag har en så fantastisk inställning.

Ibland stämmer det, i alla fall det där med sisun. Jag är inte den som ger upp helt, jag har svårt att se att det skulle hända. Inte för en sån här sak - herregud, jag är inte död. Jag är lite halt och lytt och hjärnan funkar väl sådär vissa dar, men vem är perfekt? Jag kan ta det med jämnmod för det mesta, och jag förstår inte fullt ut tror jag, hur folk menar när de säger att jag är stark. Man måste inte vara speciellt stark för att klara den tillvaro som jag lever i. En lyxtillvaro, det är vad det är - jag har allt jag kan behöva. Det krävs ingen styrka för att orka det.

Men trots det rasar även jag ihop ibland. Men då är det inte för några såna saker som andra kanske ser som jättejobbiga. När jag fick beskedet på sjukhuset att jag haft en stroke, så rasade jag knappast ihop. "Jaha. Ok. När får jag börja träna?" Det var min reaktion.
Eller innan det, när jag låg där och ännu inte visste säkert vad som var fel, bara att nåt var väldigt galet. Läkaren kom till mig tidigt på morgonen och förklarade att det såg ganska allvarligt ut. "Vadå, kommer jag att dö eller vadå?" frågade jag. Hon sa diplomatiskt att ingen vet än hur det går, men att om det blir värre måste jag skickas till Göteborg för att opereras. Inte heller då bröt jag samman, utan funderade mest på om barnen kom ihåg att mata hönsen nu när jag blir borta nån dag till eller så. Och att det var lördag, och hur ska jag orka jobba på måndag??

Eller den gången jag ramlade ihop i hallen när jag var ensam hemma. Snubblade typ på mina egna fötter, på ett plant golv, när jag fick en yrselattack och det svartnade för en stund. Blev liggande eftersom jag var så yr. Hade ingen telefon till hands. Andreas skulle inte komma hem förrän efter flera timmar.
Men inte heller då bröt jag samman. Jag sträckte mig efter en kudde som låg på hallbänken, la kudden under  huvudet och låg och vilade en stund och sjöng en stump. Sen gick yrseln över och jag kunde kliva upp igen.

Men den gången, på Sicilien, när jag inte förmådde att vada ut i vattnet för att vattnets vågor och skiftningar och solens blänk gjorde att huvudet blev som en extra snurrig karusell.... Andreas fick rusa fram och hålla mig i handen, hårt, för att jag skulle kunna stå upp utan att ramla huvudstupa i Medelhavet. 

Den kvällen grät jag som en bebis. För att jag inte kunde vada ut i Medelhavet själv.
Men sen blev jag glad för att jag ju hade någon som höll mig i handen, hårt, och inte lät mig ramla.


Idag hände det igen. Jag rasade samman.
Jag har tid på vårdcentralen imorgon, möte med läkare och försäkringskassa. Viktigt möte.
Och så skulle jag ringa och boka sjukresetaxi.
Då säger damen i andra änden att nä, du har inget färdtjänsttillstånd. "Jo, det har jag ju?" sa jag. Men icke.
Då slår det mig...ett minne kommer tillbaka. Fick inte jag ett brev med en blankett att fylla i för att förlänga färdtjänsttillståndet? Jo, det fick jag ju! Men..har inte jag skickat tillbaka det?
Jag letar i pappershögen på mitt nattduksbord. Jodå, där finns det. Prydligt ifyllt - men aldrig ivägskickat. Tillståndet gick ut sista april...

 Nåja, ingen fara på taket tänkte jag och ringde trafikhandläggaren i kommunen, hon som skickat blanketten till mig. Förklarar att jag glömt och ber om ursäkt, och förklarar att jag måste kunna åka på det där mötet imorgon. Skulle hon kunna hjälpa mig, frågar jag?
De få gånger jag haft kontakt med henne tidigare har hon varit vänlig och hjälpsam, så det var väl vad jag väntade mig nu med. Men rösten jag hör är barsk och irriterad.
- Ja du (och så mitt namn)... Jag får väl hjälpa dig den här gången också! Men sen får det räcka, sen MÅSTE du skicka in blanketterna i tid! säger rösten.

Redan där känner jag hur det snörper till i bröstet. Varför är hon irriterad på mig? Mitt vanliga jag hade blivit lite irriterad tillbaka, hon har faktiskt ett serviceyrke och ska kunna hålla sig trevlig i tonen, speciellt när jag själv är vänligheten själv mot henne och speciellt eftersom jag aldrig nånsin glömt något vad gäller henne, inte förrän nu vill säga. 
- Men...hur menar du nu? "Den här gången också.."?..., säger jag.
- Ja, jag har ju fått hjälpa dig tidigare när du inte skickat in i tid, säger hon. Fortfarande irriterad.
Jag tänker efter igen, men nej - det har hon sannerligen inte gjort, aldrig. Mycket har jag glömt i mina dagar, men inte vad gäller henne.
- Men jag hjälper dig den här gången också. Jag förlänger nu månaden ut, men då MÅSTE du skicka in blanketten på en gång, fortsätter hon och suckar.

Jag känner hur bröstet snörper sig ännu mer på mig, och att ögonen blir lite onödigt blanka. Jag har ju inte gjort nåt! Varför är hon arg på mig?
- Men...nej, du har faktiskt inte hjälpt mig med sånt tidigare, för jag har alltid skickat in allt i tid, säger jag och försöker låta stadig på rösten.
Hon är tyst en stund.
- .....Ok. Ja, då måste jag ha blandat ihop dig med nån annan. Jag ber om ursäkt, säger hon korrekt.
- Jag lägger in förlängning månaden ut nu i alla fall, så kan du ringa och boka bil på en gång, säger hon sen.

Jag tackar och försöker tänka att ok, det var ett missförstånd. Det var inte jag som gjort fel.

Hon ber om ursäkt igen innan vi lägger på, och jag säger att det är ok. När jag lagt på luren kommer de, tårarna. Jag gråter som ett litet barn. Fulgråter. För att en tant på kommunen sagt fel.
Men det är liksom inte DET.... Det är nog mest att jag så ofta GÖR fel. Glömmer bort, gör tvärtom, blandar ihop saker och ting. Och jag har ju gjort fel nu med - inte skickat in i tid. Jag glömde.
Men det var ju inte det hon var arg över, utan över något som jag faktiskt inte var skyldig till. Det var DET.... Det räcker liksom med alla de fel och brister jag har. Jag vill inte få på mig ännu fler. Inte så rakt i fejset. Inte i ett sånt här ärende, när jag är så sårbar ändå (hur ska jag ta mig till mötet om jag inte har färdtjänst??.. Och mötet handlar ju om mig. Om min närmsta framtid. Det är viktigt.)

Hon gjorde ju egentligen inget fel hon heller - hon blandade ihop saker (det gör vi alla ibland), och när hon kom på det så bad hon om ursäkt. Inte bara en, utan två gånger.

Men jag grät länge efteråt. Låg i sängen med trassligt hår och små röda grisögon och grät. 
Ibland är det stora ganska litet, och det lilla ganska stort.