Ja, så var det då till ända

Så har året kommit till sitt slut.
Det har varit ett ganska omvälvande år för min del. Men ändå lugnt och behagligt. En salig blandning av alla känslor man kan ha här i livet.
Jag tänkte försöka mig på en summering. Jag gjorde till och med ett allvarligt försök att skriva lite, månad för månad. Men jag kom till mars - sen var jag urless på det.

Så jag gör så att jag svarar på nåt enkätliknande istället, som jag hittat på en annan blogg: 

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
- Hmm...nja. Jomen, jag gick med rullator där i början av året. Det hoppas jag slippa på länge nu.
Jag var även i Italien, där har jag aldrig varit innan!

2. Höll du några av dina eventuella nyårslöften?- Jag vet inte om jag hade några nyårslöften. Jo, att jag skulle träna och ta hand om mig mer. Och det har jag väl gjort, och varit. Även om man förstås kan bli ännu bättre. 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?- Min lillasyster och hennes man! De fick en liten flicka i somras. 

4. Dog någon som stod dig nära?- Nej, gudskelov. Däremot miste en kär vän till mig, ett av sina barn. Så himla fruktansvärt... :(

5. Vilka länder besökte du?- Italien. Kort och gott. En fantastisk vecka i oktober. En resa som betydde väldigt mycket för mig på så många sätt, och som jag är så tacksam och glad för att vi fick göra!

6. Är det något du saknat med år 2014 som du vill ha år 2015?- Egentligen inte?... Jo, att få köra bil. Men det får bli när det blir. OM det blir. <
Ja, och så förstås att få träffa mina fina vänner som just nu bor alldeles för långt borta, helt ofrivilligt. Jag hoppas att de kan komma hem till Sverige under året, och jag ska göra vad jag kan för att det ska hända. Jag saknar dem så oerhört!! 

7. Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?- Den 4 oktober, när vi åkte iväg på vår semester.

8. Vad var din största framgång 2014?- Att jag kunde gå 3 km på julaftonen :). Det hade jag jobbat för, och så nådde jag målet. Nu är nästa mål 5 km på påskaftonen! 

9. Största misstaget?- Jag vet inte. Jag gör väl misstag jämt, men inget sådär som jag kan peka på särskilt. 

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?- Ja, sjuk har jag ju varit. Men det blir ju bättre :).

11. Bästa köpet?- Hmm...kanske studentpresenten till min lilla gumma? En fin kamera som hon blev väldigt glad för!

12. Vad spenderade du mest pengar på?- Det har inte funnits så mycket pengar att spendera direkt, men...tja. Förutom sånt som hyra och mat då, så mina barn kanske. 

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?- Ja, allt fint stöd jag fått av min familj och mina vänner! Det glömmer jag aldrig!

14. Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2014?- Vårens första dag, med Laleh. Jag gillar inte ens Laleh annars, men den här låten var stor för mig i början av året.

Här kan du se och höra den!

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med 2013?- Jag var nog egentligen gladare, i det stora hela. 

16. Vad önskar du att du hade gjort mer?- Tränat ännu mer. Men jag vill inte ångra nåt, jag kör vidare på nästa år istället!

17. Vad önskar du att du hade gjort mindre?- Inget sådär speciellt. 

18. Hur tillbringade du julen?- Med min familj, och min mamma. 

19. Blev du kär i år?- Jag blir kär igen och igen i Andreas. Han visar verkligen så fina sidor gång på gång.

20. Favoritprogram på tv?- Bonde söker fru! Och så gillade jag Gift vid första ögonkastet. Se på svtplay om du inte sett det!

21. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året? (Eller "hatar" kanske är väl hårt - men tycker illa om då?)- Nja, jag tycker oerhört illa om samma person som jag alltid har gjort. Och ser ingen anledning till att ändra på det!

22. Bästa boken du läste i år?- Undrar vad den hette? Minns inte. Men den var väldigt bra :). 

23. Största musikaliska upptäckten?- Nån sån hade jag nog inte. 

24. Något du önskade dig och fick?- Bättre hälsa! Och en massa annat. En fin köksassistent, min Anki Ankarsrum som gjort mig sällskap i köket så många gånger. Och en kruskavel. Och en fin semester. Och häromdan beställdes ett par otroligt fina vinterstövlar som jag önskade mig hett - de har bara inte hunnit komma än!
Ja, och en massa annat. Jag har det väldans bra. 

25. Något du önskade dig men inte fick?- Jag vet inte? Jag önskar mig ständigt en bastu, men det kanske blir verklighet nån gång :). Då skulle min värkande kropp bli glad. Och jag med :). 

26. Årets bästa film?- Vet faktiskt inte? Men häromdan såg vi "Micke och Veronica" på bio, och den var bra :). 

27. Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
- Jag var nog bara hemma och lagade smörgåstårta och hade det bra.

28. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?- Ja, om jag hade kunnat köra bil igen. Men jag klarar mig! Tack vare snäll Andreas och färdtjänst. 

29. Hur skulle du beskriva din stil år 2014?- Stil?..eh...tja. Hemmamys. 

30. Vad fick dig att må bra?- Mina framsteg med hälsan, och min familj förstås. Alltid. 

31. Vem saknade du?- Jag saknade mina fina vänner som jag vill ska komma tillbaka hit snart. Jättemycket, saknade jag dem!

32. De bästa nya människorna du träffade?
- Annica är en person jag känt lite sen innan, men mest ytligt. Men i slutet av året har vi börjat umgås lite, och det är jag väldigt glad för. 

33. Vad gjorde du på semestern?- Hela sommaren var vi hemma, för det mesta. Men i oktober var vi som sagt bortresta en vecka!

34. Vem skulle du vilja skicka en nyårshälsning till?- Till alla som står mig nära, förstås. Och till mina kollegor som jag saknar! Och till alla som läser min blogg, men som jag inte känner! :) Gott nytt år till er alla!

Thaimarinerad kyckling med jordnötssås

Efter all julmat är det gott med nåt helt annat.
Idag var Johanna och Albert här, och jag lagade till kyckling som jag hittade på en egen marinad till, och så gjorde jag en jordnötssås som du hittar receptet till HÄR!
Och så jasminris till det. Och sallad, förstås.

Marinaden ja - först tänkte jag vara lat och bara pensla på lite köpegrillolja på kycklingfiléerna. Men hur bra hade det passat till jordnötssås? Inte så bra alls. Dessutom mycket roligare att göra eget, och inte alls svårt. Jag tänkte mig lite thaismaker i det hela.

Jag hade i en skvätt (typ ½ dl) kinesisk soja, lite mindre rapsolja, samt en skvätt sesamolja. En dryg matsked flytande honung, saften av en halv limefrukt, två pressade vitlöksklyftor, och så salt och lite svartpeppar. Blanda ihop, pensla på filéerna, och så in i ugnen, 225 grader i kanske en halvtimme (eller tills de är klara helt enkelt).

Jo, jag hann med att baka lite bröd också! I Finland äter man ett fantastiskt gott (men finskt då...alltså ganska smaklöst, gråbrunt...) bröd som heter rieska. Det bakas på kornmjöl och har bara lite bikarbonat i, så det jäser inte så värst.
Originalrieska är ganska omständligt, man får bl a lägga kornmjölet i blöt kvällen innan har jag för mig. Men jag testade att göra en fuskvariant, såhär: 

RIESKA (fuskvariant)

4 dl kornmjöl
2½ dl vetemjöl
1 tsk salt
½ tsk bikarbonat
4 dl filmjölk

Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Häll på filen, blanda ihop till en lös deg. 

Pudra mjöl över ett bakplåtspapper som ligger på en plåt. Dela degen i fyra delar. Lägg två kluttar på varje plåt. Pudra mer mjöl över och platta sen till med händerna till en brödkaka som är lite mindre än en centimeter tjock. Borsta bort överflödigt mjöl, nagga brödet med en gaffel, och grädda i 275 grader, mitt i ugnen, i ca 7-8 minuter. 

Brödet blev helt ok, men inte alls så segt och stumt som jag hade önskat (för det ska vara segt och stumt!). Nästa gång gör jag nog den krångliga vägen. Men gott bröd ändå, och kanske ett alternativ till de ständiga sconsen och snabbfrallorna om man vill ha bröd snabbt t ex på helgmorgonen? :)

Vi åt brödet till maten, och det passade finfint!

Romantic dinner

Är det förlovningsdag och "dagendåviträffades"-jubileum, så måste man ju laga finmiddag.
Idag tog vi fram ett par fina skivor entrecote, och till det gjorde vi en rättikagratäng. Vill man undvika några onödiga kolhydrater såhär efter jul så är rättikagratäng grejen! Det finns bara några få gram kolhydrater i rättika, medan det finns mängder i potatis. Plus att rättikagratängen faktiskt blir väl så bra som en potatisgratäng. Såhär gjorde vi idag:

RÄTTIKAGRATÄNG

1 stor rättika (de ser ut som gigantiska, vita morötter)
2-3 vitlöksklyftor, hackade
4-5 dl grädde
1 stor gul lök, hackad
salt, svartpeppar
ett par dl riven ost


Skala rättikan, skär i tunna skivor. Lägg i en kastrull tillsammans med vitlöken och grädden, och så salt och peppar.
Koka i en kvart, lägg sen i löken och låt koka i några minuter till.

Häll över i en smord ugnsform, strö över osten och så in i ugnen på 225 grader i 20-25 minuter (håll koll på färgen).
Låt stå och dra till sig medan du steker köttet.
Servera gärna sallad till, förstås. Och så hade vi bearnaisesås.
Och så ett glas rött vin!

Skål, älskling! 

Fyra år, och sex år...

Idag är det sex år sen som jag och Andreas träffades för första gången.
Det är också fyra år sen som vi förlovade oss.

Förra året skulle vi gå på afternoon tea för att fira. Så var planen. Verkligheten blev att vi låg på ett aptrist rum på sjukhuset. Eller jag låg, Andreas satt bredvid och höll handen. Hela dagarna satt han där fastän jag var jättetråkig och mest låg och sov eller blundade.
Det hade ju varit roligare med afternoon tea förstås :), men samtidigt - att han satt där var väl det största beviset som man kan tänka sig på vem han är. Och det har bara fortsatt sen - när jag inte kunde gå så körde han mig i rullstol varthelst jag än pekade. Han gör allt sånt hemma som inte jag klarar av eller orkar. Om jag vill åka nånstans så skjutsar han mig, eftersom jag inte får köra bil själv än. Imorgon bitti går han upp halv sju för att skjutsa mig till ögonläkaren. På sin lediga dag. För att jag ska slippa sjukresetaxi.

Det känns inte som att jag vill skriva klyschor om evig kärlek och sånt. Jag vet ju inte ens om det ÄR evig kärlek. Det vet man ju inte förrän med facit i hand så att säga :).
Men jag vill ändå berätta att jag vet faktiskt inte hur en person skulle vara för att jag hellre skulle vilja leva med den personen än med Andreas. Han finns här, varje dag, oavsett hur gnällig och grälsjuk jag kan vara. Han är lugnet själv, och han drar inte bara för att det råkar vara jobbigt.
Han är rolig, han får mig att skratta varje dag :). Han är gudasnäll, både mot mig och mina barn. Det har han alltid varit. Och att han alltid har respekterat barnen, aldrig klampat på men ändå alltid hängt med som en naturlig del av familjen, det gör att jag älskar honom ännu mer.

Han är omtänksam och omhändertagande, och han säger "pusspuss" till mig i telefonen fastän han är på jobbet :). Är jag arg och grinig så låter han mig vara det. För jag blir ju snäll sen igen. Överseende, det är vad han är.

Jag skulle kunna fortsätta såhär i ett jättelångt inlägg, men det får räcka såhär. Jag är bara glad att jag har honom. Jag tror jag behåller´n i sex år till! :) Eller sexti. 

Efterrättstips till nyår?

Igår hade vi gäster - Andreas föräldrar, hans lillebror samt lillebroderns sambo. Vi grillade! Ja, i det allra mest smällkalla var planen att grilla tunna skivor av fläskkött, marinerat i sweet chili. Och det gjorde vi. Eller stackars Andreas stod ute i kylan och grillade, jag fixade tillbehören. Så som det brukar vara. Fast på sommaren sitter han ju gött där ute med sin öl och kollar till grillen, så det jämnar nog ut sig ;)

Till efterrätt gjorde jag ett experiment. Jag minns inte var jag såg eller hörde det här, jag tror det var nån som pratade om det. Men det lät så enkelt och gott så jag testade, och...ja. Det var både enkelt och gott :)

HALLON- OCH VANILJBAKELSER 12 st

1 rulle smördeg (fyrkantig)
ca 1½-2 dl god hallonsylt
ca 2-3 dl vaniljkräm (funkar fint med vanlig marsankräm som man vispar ihop bara)
färska hallon
florsocker

Rulla ut smördegen. Ta ut rundlar med hjälp av ett glas. Lägg i formar - jag använde mig av stora muffinsformar i aluminiumfolie, men det funkar säkert fint med muffinsplåtar eller så.
Rundlarna ska vara lite större än botten på formen, degen ska gå upp ett par centimeter på kanterna.

Lägg i rundlarna i formarna. Klicka i en rågad matsked hallonsylt, bred ut lite så det täcker botten.
Klicka i ca 1½-2 matskedar vaniljkräm ovanpå hallonsylten.

Grädda i ugnen, 200 grader i ca 15 minuter. Ta ut och låt svalna.
Vid servering lägger du på en hög färska hallon på varje bakelse, pudrar över med florsocker och serverar det hela med en klick grädde.

Himla bra efterrätt som går att förbereda dan innan om man vill! 

Att bryta ny mark

Egentligen gillar jag revbensspjäll. Det blir bara aldrig att jag köper det, och jag har aldrig nånsin tillagat det själv.
Inte förrän idag, vill säga :)

I frysen låg ett gigantiskt revbensspjäll, tjockt och fint. Från väldans närproducerad gris.
Så igår skred jag till verket och tog upp det fina spjället, som tog upp en halv fryslåda.

Idag tillagade jag det, på ett ungefär efter Leilas recept som du hittar HÄR. Det var bara några finjusteringar jag gjorde, för att få det lite mer efter egen smak. Bland annat tillsatte jag vitpepparkorn och lagerblad när jag kokade köttet, och så lät jag köttet ligga kvar i spadet i några timmar när det var färdigkokt - drog bara kastrullen av plattan.
Köttet var så mört så det var nästan svårt att lyfta över från kastrullen till långpannan, det höll på att falla isär helt :)

Men GUDARS så gott det blev!! Rekommenderas verkligen!

Till det gjorde jag en varm potatissallad med rostad potatis. Jag skalade potatis, skar i ca 3 cm stora bitar. La i en ugnsform, hackade en rödlök grovt och ca 15 cm purjolök likaså. La ner löken i formen, ringlade över olivolja, slängde på en näve miniplommontomater, på med grovmalen svartpeppar och flingsalt, rör om med händerna, och sen in i ugnen på ca 250 grader. Man får hålla koll så det inte bränns!
När det fått fin färg och potatisen var genommjuk, tog jag upp det (och gjorde på så sätt plats för revbensspjällen i ugnen ;)). Medan spjällen blev färdiga med glazen och allt, fick potatisen stå och svalna något i formen.
Sen rörde jag ihop några matskedar äppelcidervinäger, ca ½ dl olivolja, en tsk dijonsenap, finmalen vitpeppar, samt lite salt och socker. Det hällde jag över potatisen och rörde om, och la sedan över potatisen i en annan skål så det såg lite trevligare ut :).

Jag gjorde även en coleslaw - skar vitkål och rödlök i tunna strimlor, rev en morot grovt, rörde ihop allt. Blandade 1 dl creme fraiche och lika mycket majonnäs, saltade och pepprade och rörde ner i vitkålen och rödlöken och moroten. Klart!

Och så en fetaostkräm, som pricken över i:et - bara mosad fetaost, och så blanda ut med lite creme fraiche.

Allt det här blev en gudomlig middag, och vi var som stinna julegrisar både jag och Andreas efteråt :).
Revbensspjäll ska jag laga fler gånger! 

I natt blir det ett år sen...

När klockan är ungefär fyra i natt så är det prick ett år sen som jag vaknade och kände att halva ansiktet var bortdomnat. När jag försökte stiga upp välte jag hela tiden åt vänster.
Det var början på en ganska lång resa som pågår än. Det var då jag fick min stroke.

Fast om det som hände då har jag skrivit förut, HÄR. Så det ska jag inte skriva om igen.
Men det känns lite läskigt på nåt vis med årsdag. Det blir lite mer påtagligt.

Men jag har det bra. Jag har klarat mig fint. Att få en stroke kan vara en katastrof, men det kan jag inte säga att det var för mig, i alla fall såhär med facit i hand. Visst har jag haft mina ledsna dagar, ibland en skräck för att dö, ibland många tankar om "Tänk om...". Men jag hade tur! Och det finns så mycket värre saker som kan hända en här i livet, så jag känner mig väldigt lyckligt lottad.
Ibland tänker jag att tänk om det varit något av mina barn som blivit sjuk, allvarligt sjuk. Då hade jag inte önskat nåt hellre än att det var jag som hade fått bli sjuk istället. Och det fick jag nu, tänker jag då!

Imorgon för ett år sen, då kunde jag inte gå ett enda steg. Jag kunde inte ens sitta upp. Och jag kunde inte se så bra, eftersom ögonen for runt i skallen på mig helt hysteriskt. Jag kunde inte ens svälja en klunk vatten.
I förrgår gick jag tre kilometer - rekord! Och idag har jag varit på bio med Andreas, och jag kunde se hela filmen. Och just nu står mat i ugnen - jag lagar tjocka revbensspjäll med varm potatissallad, coleslaw och kanske en fetaostkräm.

Än är jag sjukskriven några månader, minst.
Men jag är hemskt nöjd med som det blev!
Det kunde ha varit så himla mycket värre. 

Julefrid...

I år firar vi jul redan idag, den tjugotredje. Imorgon firar nämligen Johanna och Albert på annat håll. Och eftersom jag så gärna vill ha alla samlade när vi firar, så tar vi det idag istället :). Och det går ju fint det med!
Min mamma har varit här också, och vi har gjort allt man ska på julaftonen - utom att kolla på Kalle Anka eller Karl-Bertil Jonsson.

Julmat åt vi i långa banor. ÅH så gott! Herregud så fint! Alltså, julbordet som vi var på första advent var ju kalasfint på alla sätt.
Men julbord hemma, med familjen omkring en....nej, det är det faktiskt inget som klår.

Julskinkan, den eviga historien, blev sjukligt god. Jag tänker ALDRIG mer köpa färdig skinka - nej, hädanefter ska det rimmas egenhändigt! :)
Note to self: Två veckor är lagom att rimma en typ 4-kilosskinka. Salta ur (OBS!!! VIKTIGT!!!) i kanske två dygn. Nu körde jag ett dygn och även om skinkan var den godaste jag ätit någon gång, så hade den faktiskt mått bra av att få ur sig lite mer salt. Så två dygn blir bra.
Sen in i ugnen, på galler och med en långpanna med vatten under. 100 grader, tills skinkan är 70 grader.
Så, nu vet jag exakt hur jag ska göra nästa jul :). 

Sen hade vi julklappsutdelning. Alla blev nog nöjda. Jag var i alla fall jättenöjd. Bland annat fick jag en kruskavel, en elektrisk fotfil samt en fin delikatesskruka med marmelad, pesto, lemoncurd och te.

Nu har Johanna, Albert och lilla mamma åkt hem till sig. Petter försvann upp på sitt rum (datorn lockade ;)), och kvar sitter jag och Andreas med tända ljus. Huset står lagom pyntat, gran har vi bara en liten en i en stor glasburk. Johanna och Albert var ute och högg granen i förmiddags, och klädde den sen.
För de flesta andra har julen inte ens börjat än, men jag kan redan konstatera: För mig blev den här julen fin.

Lagom julpyntat hus. 

GOD JUL ÖNSKAR JAG ER ALLA!

Nu har vi valp igen

Doris har sin vana trogen fött en valp, som hon gör en gång eller två om året. Hon är en mästarinna på att vara skendräktig, och sen föds det alltid nån "valp" plötsligt som hon sen vårdar ömt i ett par dagar, tills hon tycker att den är stor nog att gå ut i vida världen på egen hand.
Bland annat har hon fött en pipleksak i plast en gång (formad som ett tuggben, med färger som en svartvit fotboll...). En annan gång födde hon sin egna stickade tröja.

Igår föddes det åter igen en valp. Den här gången en brun liten gosedjursråtta. 

När vi skulle sova igår kväll var det väldigt noga att valpen skulle ligga med i sängen. Idag har valpen fått vara ute lite när Doris varit med och tittat till den. Hon har även legat i soffan och vårdat den och tittat på när den har lekt:

Självklart ser hon även till att valpen får mat. Med en mild uppsyn ligger hon där och ammar sin lilla bebis:

Fast den här gången har nog valpen vuxit upp ganska snabbt. Redan nu ligger den lite slarvigt här och där, medan Doris ägnar sig åt att jaga katterna och tigga när vi gör julgodis.
Valpen har blivit stor nu. 

Julstök

Ikväll hade vi det stora julstöket här hemma - julpyssel med goda vänner :). Det var glögg och det var julmusik och julmust.
Och det lades in sill - fem olika sorter blev det! En senapssill, en currysill, en pepparrotssill, en vanlig inlagd sill samt en som var rätt lik en vanlig inlagd, men med rosépeppar och lite annat i. Recept var förstås inget vi använde oss av, utan vi körde i det vi tyckte passade :). Och gott blev det! Och snyggt :)

A pysslade tändsticksaskar - jättefina verkligen, tänk så fint man kan göra med små medel!

Sen skulle jag testa att pynta apelsiner med hjälp av ciseleringsjärn. Inte så enkelt som det ser ut när Ernst gör det, upptäckte jag. Så jag gav upp rätt snabbt, och apelsinen blev ful. Men då ville ju Andreas och P testa, och de visade sig ha oanade talanger på ciseleringsområdet - de skulle kunna bräcka Ernst vilken dag som helst! :) De blev hemskt nöjda med sina alster. 

Andreas med sin ciselerade apelsin.

Och vad doftar väl mer jul än apelsiner som man stoppat nejlikor i? Nej, inget. Så såklart skulle vi göra såna också. Eller i alla fall jag och A. Andreas och P var mer skeptiska. Men när de såg hur snyggt vi gjorde blev de också sugna. 

En liten tomteverkstad

P under stark koncentration. Nejlikorna ska på plats....

Tadaaa! Klar! En glad julapelsin :)

Andreas ciselerade apelsin - med nejlikor i! 

Efter allt pyssel blev vi sittande med det fantastiskt roliga spelet "Sant eller bullshit". Roar gammal som ung, nykter som onykter :). 

Att julpyssla tillsammans är faktiskt himlans roligt! Tack alla inblandade för en kul kväll! Nu börjar jag få lite julstämning :)

Minnet är bra men kort

Ja, så heter det ju. Och det stämmer verkligen.
Jag har en laddare till mitt kamerabatteri. Jag har även en sån där allroundladdare, som man kan ladda alla möjliga batterier på.
Men båda laddarna har jag lagt på ett bra ställe. Så himla bra så jag inte minns själv var! Jag blir tokig - kameran är urladdad, och här sitter jag med blott en simpel mobilkamera att överleva med. Jag hatart!

Ännu värre var det att i somras la jag även min förlovningsring på nåt "bra ställe". En kameraladdare kan man ju köpa ny, men en förlovningsring!! Men mina fingrar var så svullna under sommaren så jag var tvungen att ta av mig ringen. Jag har ett minne av att jag la den i en liten ask, och asken la jag på ett bra ställe.
Sen har jag letat hela hösten. Men ingenstans...och det nalkas ju förlovningsdag, och då vill jag faktiskt ha min ring!
Så döm om min glädje när Andreas skulle leta efter nåt i vitrinskåpet i köket för ett par dar sen, och hittade asken som våra förlovningsringar kom i. "Men kolla, här är din ring!" sa han, den raringen. Och där var den! Min ring! :)
Så nog överlever jag utan laddare. I värsta fall får jag väl tjacka en ny. Men tills dess får ni stå ut med lite halvkassa bilder här på bloggen. Inte för att jag är nåt proffs med min vanliga kamera heller, men den tar liksom schyssta bilder oavsett fotografens kunskaper och handlag ;).

För ett tag sen hittade jag ett recept på nätet som jag blev så himla sugen på att prova. Mintkakor!
Jag är barnsligt förtjust i After Eight, och förresten allt där man blandar choklad och mint.
Idag kom jag mig för att prova. Receptet hittade jag på http://tidningenhembakat.se/bloggar/lindas-bakskola/mintkakor/ , men för enkelhetens skull skriver jag ner den även här:

MINTKAKOR 26-30 st

1 äggvita
3-4 droppar pepparmintsarom (jag hade pepparmyntolja köpt på apoteket, jag vet inte om det är samma sak men det blev gott i alla fall :))
1 tsk vaniljsocker
5 dl florsocker
200 g mörk choklad
ev. nån form av garnering (strössel, kokos, nöthack eller vad man nu vill ha)

Vispa äggvitan till ett hårt skum. Droppa i pepparmintsoljan.
Tillsätt vanilj- och florsocker. Blanda ihop allt till en fast och smidig massa som går att kavla ut.
Strö florsocker på bakbordet och kavla ut massan ca 3/4 cm tjock. Gör den inte för tunn för då blir kakorna svåra att doppa i chokladen (den här delen missade jag att läsa, mina blev bara max en halv centimeter och ja, det BLEV svårt att doppa i chokladen...)

Stansa ut kakor (i originalreceptet var det runda kakor, ca 3 cm i diameter. Men jag hade en liten hjärtform som jag använde..)
Lägg kakorna på ett bakplåtspapper och låt torka en stund medan du smälter chokladen i vattenbad. Doppa kakorna i chokladen (jag hade en sked och en bordskniv till hjälp), och lägg på bakplåtspappret för att stelna. Strö över strössel (jag hade kokos) innan chokladen stelnar, om du vill ha det.
Förvara i kylen i en burk med tättslutande lock. 

När mardrömmen blir verklighet

Jag har en vän som just nu går igenom nästan varje förälders värsta mardröm.
En sån där mardröm som känns avgrundsdjup, utan slut, ingenstans att ta vägen och man kan inte ens vakna ur den.
Hon har mist ett barn, och hennes förtvivlan är oändlig.

Jag tror att alla föräldrar någon gång har försökt nudda vid tanken på att det skulle hända, det där otänkbara. Jag tror att för de flesta blir det som för mig - det gör alldeles för ont att ens nudda vid det. Man orkar inte tänka tanken ut. Hjärtat hoppar över några slag, man slutar andas, man blir som förlamad, hela kroppen och själen snörper ihop sig för en stund och det finns bara svart, svart.
Skillnaden är att du och jag och de flesta andra föräldrar kan sen släppa den där tanken. Hjärtat slår igen som vanligt, man andas, man kan skaka av sig olusten.
Men det kan inte hon. För hon lever i det hela tiden, varje millisekund. Det finns inget sätt att vakna, det finns inget sätt att ens ta en liten paus ifrån det. Det finns där, oavbrutet.

Jag önskar så innerligt att det fanns något jag kunde göra för att ens lindra lite, bära bara ett uns av det hon har att bära på.
Men det finns faktiskt inget alls. Hon måste bära allt helt själv. Det finns inget som någon skulle kunna göra eller säga, som skulle kunna hjälpa på något vis. Därför att den sorgen hon har är så total och brutal, så det finns faktiskt ingen ljusglimt i den, och det går inte att få. Hon är i ett totalt mörker, ensam. Visst finns familj och vänner runt henne, men in i det mörkret har ingen annan än hon tillträde. 

Jag önskar att jag kunde få krypa in där i mörkret. Inte för att försöka trösta eller så, för det kan jag ju inte. Men för att bara sitta där, bredvid henne. Utan att säga nåt eller göra nåt, bara sitta där. Bara så att hon inte är ensam.
Men jag förstår ju att det inte går. Inte just nu. Kanske senare, men inte nu. Det måste jag respektera. 

Det enda jag kan göra nu är att försöka sitta precis utanför det mörka och vänta. Vara beredd att gå in där när hon förmår släppa in, om hon vill. Kanske bara göra nåt litet ljud ibland, hosta till, harkla mig, nynna lite - bara så hon vet att jag sitter där utanför. Jag hoppas att hon vet det.

 

Karjalan piirakka

Eller karelska piroger, om det klingar mer bekant (och är lättare att uttala för er som inte behärskar det ädla, finska språket ;)).

När jag var liten gillade jag inte de här pirogerna. De smakade inget, tyckte jag...
Men de fanns ju där, varje jul, på julbordet. Och de var en riktig delikatess för de vuxna, så mycket förstod jag ju!

Och liten blir stor, och nu när jag är vuxen så älskar jag karelska piroger! Mamma brukar göra dem varje jul och jag har njutit. Jag TROR att jag nåt år gjorde egna också, men jag minns inte riktigt.
I år tänkte jag i alla fall att en redig finne måste ju för bövelen kunna baka sina egna karjalan piirakka. Så igår kokade jag risgrynsgröt, och idag skred jag till verket.
Jag trodde av nån anledning att det skulle vara svårt och jobbigt och tidsödande. Men det var ju plättlätt, och väldigt roligt eftersom man ser resultat så fort :).

Om du aldrig ätit såna här förut: Läs receptet och fundera över vad de kan smaka. Gör det nu!

.............

Nå? Vad tror du? Ja, visst verkar de smaklösa? Tråkiga. Helt menlösa.

Men jag lovar, det ÄR de inte! Till allt salt och kryddigt och fett som finns på julbordet så är de helt makalöst goda!
De är också goda att värma på kvällen till kvällsmat, med lite smör på.

Om du nu inte orkar baka dem, så lova att du i alla fall smakar om du nån gång har turen att bli bjuden!

KARJALAN PIIRAKKA (12 st)

2 dl kallt vatten
1 tsk salt
2½ dl vetemjöl
2½ dl fint rågmjöl
Typ en halvliter risgrynsgröt, avsvalnat eller kallt

Rör ihop vatten, salt och mjöl till en deg. Det går kvickt med bara handkraft i en bunke, till och med för en reumatisk och orkeslös gammal tant som jag.
Ta upp degen (som är rätt stum och oelastisk och ser rätt grå och tråkig ut) på bakbordet. Dela i tolv delar.
Rulla varje del till en liten boll. Kavla ut till en tunn oval, typ 2-3 mm tjock.
Lägg en klick gröt på varje oval, bre ut nästan ut i kanterna. Vik sedan in kanterna och nyp ihop dem.

Grädda 10 minuter i mitten av ugnen, på 275 grader.
Pensla med smält smör så fort du tagit ut dem ur ugnen.

Låt svalna lite, och ät sen som de är eller med lite smör. Många gillar också äggsmör på, alltså kokt, mosat ägg blandat med smör. 

Äntligen grillsäsong!

Jag vet att många grillar året runt.
Men vi har liksom av nån anledning inte gjort det. Jag vet inte varför. Bara på våren och sommaren och tidigt på hösten.

Men idag gjorde vi det, mitt i mörkaste december :)

Vi grillade kotletter, som ni kanske ser. Till det gjorde jag ugnsrostad vitlökspotatis, som är SÅ enkelt och SÅ gott. Egentligen godast med små färskpotatisar förstås, men man tager vad man haver, och nu hade jag bara vanliga tråkpotatisar.
Men dem skar jag i lagom stora bitar (typ 2-3 cm), la i en ugnsform, smälte smör i en kastrull, pressade ner några vitlöksklyftor, hällde vitlökssmöret över potatisen, tjoffsade runt med händerna så alla potatisar blev indränkta, strödde lite flingsalt över och så skjuts in i ugnen. 225 grader i nån halvtimme eller så, man ser ju när det blivit fin färg. Såhär:

Och så en redig sallad, och lite bearnaisesås.
En liten smak av sommar!

Ytterligheternas tid

Ute i förrådet, i en stor plastlåda med lock, ligger vår fina julskinka och rimmas. Den mår fint, kan jag hälsa efter att ha hälsat på hos den idag, vänt på den så den ligger lite bekvämt, sagt hur fin den är och nynnat lite för den. Visst hade det varit enkelt att köpa en färdigkokt skinka på ICA, griljera den lite snabbt och så var det klart.
Men nu VILLE jag ju göra allt från början, nu när vi dessutom precis lagom till jul ble´ ve´ en finfin halv gris! Så skinkan FÅR ta tid och engagemang. Jag ser den som ett projekt, lagom ansträngande för en krasslig tant som jag :).

Men middagen idag orkade jag inte anstränga mig för. Den fick INTE bli ett projekt. Nej, idag hyllades halvfabrikaten (eller helfabrikaten, vad är skillnaden??) i vårt hem.
Fish´n`chips, tänkte jag - lite brittiskt till min anglofil till son, som kom hem från sin far idag.
Men inte orkar jag stå och panera och hålla på. Och visst hade jag kunnat göra egna strips och friterat, men orkade jag? Nej, nej, nej, som Maria Montazami skulle sagt.
Nej, här användes det helt ogenerat så kallade Crispies från Findus. Åtta bitar i varje paket, tjocka bitar av fisk (Alaska Pollock...) som var panerade och klara. Dem stekte jag i olja medan stripsen (färdiga Findus även här, tack för det Findus) blev gyllene i ugnen. 

Men jag gjorde en stor härlig sallad till för att fräscha upp det hela, och jag rörde ihop en egen gurkmajonnäs (= bostongurka plus lite majonnäs). Och lite citron och en skvätt vinäger på stripsen, så var man i hamn.

GOTT var det, så är du lat nån dag så gör det här!

Såhär i Nobeltider

ville vi ju göra en god middag, såklart.

Igår kväll kryddade jag en redig bit fläskkarré, som fick stå och dra till sig över natten.
I morse åkte den in i ugnen och fick stå där sammanlagt i ungefär sex timmar på 125 grader - den sista timmen med en kryddig sås på. Sen serverades det pulled pork!
Vill ni ha godaste receptet på pulled pork så har jag skrivit det HÄR.

Idag åt vi den på ett rostat surdegsbröd. Lite majonnäs på, sen blandad sallad, sen generöst med kött. Ovanpå en slice med saltgurka, lite tomat, lite rödlök, lite avokado. Lite hackad persilja över, och så en extra lite klick majonnäs, samt en klick av en grillsås.

Jag lovar - nobelgästerna hade blivit glada för den här middagen ;)

En paj som blev lite paj

Vi stod där och hängde framför kylskåpet, båda två. Lite hungriga, men vad ska man ta?

- Jamen jag gör en ost- och skinkpaj! sa jag.
- En ost- och skinkpaj? Nu??..., tyckte Andreas.

Men jo, ost- och skinkpaj går ju fort tänkte jag och satte honom att strimla skinka och riva ost.
Själv svängde jag ihop en pajdeg på en höft - lite mjöl, lite smör, noppa ihop och sen lite vatten i, och arbeta ihop till en deg. Jag tryckte ut degen i en springform och ställde in i ugnen, medan jag hackade purjolök och vispade ihop lite mjölk och ägg som jag kryddade med salt och vitpeppar och hackad gräslök.

Så ut med formen ur ugnen, i med skinka, ost och purjo (som jag blandat ihop i en bunke), och så hällde jag äggstanningen över. Oj, det droppade lite om formen när den åkte in i ugnen, det märkte jag ju. Men jag tänkte att det är nog jag som spillt lite bara.

Men när jag tittade in i ugnen efter en stund så var det fullständig katastrof - hela springformen läckte, och all äggstanning (nästan all) hade runnit ur! Det låg på botten av ugnen, men förutseende som jag är har jag lagt en plåt där så det kändes ändå lugnt.

Jaja, det blev en paj med inte så mycket äggstanning. Men det gjorde inget. För den blev god :). 

Det stora skinkäventyret, del 1

Ja, så var det då dags. Nu börjar det stora skinkäventyret 2014.

I huvudrollen: Skinkan
Biroll: Jag

Huvudrollsinnehavaren

Idag var det dags att lägga skinkan i saltlag. Den ska ju rimmas, gudbevars, och det är tydligen ett väldigt sjå med det! :)

Så idag kokade jag saltlag.

6 l vatten
1½ kg grovt salt utan jod
knappt 1 dl socker

Koka i en jättestor kastrull, tills allt salt har löst sig. Ställ ut med lock på för kylning.
Under tiden kokade jag upp en kryddlag.

1½ l vatten
1 msk enbär, mortlade
1 tsk svartpepparkorn, mortlade
1 tsk vitpepparkorn, mortlade
4-5 nejlikor
1 lagerblad, smulat

Koka upp lagen, låt koka i fem minuter, och ställ sedan på kylning.

När lagen är väl kyld, blandar man ihop de båda (kryddlagen ska silas först!).
Sen lägger man i skinkan. Jag hade läst nånstans att man inte ska använda kastrull (fast på ett annat ställe använde de just kastrull....), så jag hade en stor plastbunke med lock. 

Skinkan flyter upp, så man får lägga ner en vikt. Jag la dit ett fat som tryckte ner skinkan.
Sen ställde Andreas ut hela härligheten ut i förrådet. Där är det kallt och bra.

Nu ska jag umgås med skinkan var da´, vända på den lite och röra om i lagen. Så ska jag hålla på i två veckor. Stay tuned. 

Mina små sockerpullor...

Ingen som inte har haft egna höns förstår nog vilka roliga djur det är!
Speciellt mina små "kycklingar" som föddes i våras...ja, nu är de ju inga kycklingar längre förresten. Tre av dem har dessutom hunnit fara till tupphimlen (läs: grannens frys).
Men tre har jag kvar! Dels tuppen Birgit (eller Birger, som vissa envisas med att säga. Men visst kan en tupp heta Birgit...). Birgit som satt hos mig i soffan på kvällarna när han var en liten bebis. Han kurade ihop sig på mitt bröst, under filten, och somnade när jag kliade honom i nacken. 

Nu är han en så stor kille så jag får hålla hela armarna om honom när vi kramas. Men fortfarande så gudasnäll! Han skulle nog gärna bo inomhus om han fick, och han tror fortfarande att jag är hans mamma. När de får vara lösa i trädgården så går han och kikar in genom fönstren - han vet att jag förmodligen är antingen i köket, eller sitter vid datorn, eller ligger i sängen. Då går han där med lång hals och försöker se var jag är. Och när jag vinkar åt honom står han bara och tittar.... :)

Där är han i förgrunden, min Birgit. Och bakom honom står hans syster/fru Berta (höns är inte så noga med det där med familjeband, de sätter på varandra lite hursomhaver).
Berta är en lite blyg tjej - även hon stor, såklart (eftersom de är av rasen brahma), men inte så stor som Birgit.
Berta är den som håller sig i bakgrunden när jag ger dem nåt gott, för att sedan smyga fram när alla andra är upptagna med att äta.

Här är Berta i ensamt majestät:

Och så har vi lilla Greta. Hon har lite svårare att fastna på bild eftersom hon är en liten kvick höna som alltid har nåt för sig. Så jag får visa den här gamla bilden, från tidigt i höstas när hon ville komma in och hälsa på..:

Greta har blivit en kavat liten tjej, hon skulle gärna också komma in om hon finge! Hon har börjat lägga små gröna ägg, det gör hönor av hennes ras (isbar).
Det är ett evigt gapande varje gång hon ska lägga ägg. Hon klagar högt och tydligt, så ingen ska missa.
Och efter att ägget är lagt så klagas det igen, med kapsågsrösten.

Igår fick hönsen lite fint i hönshuset. Nån dag framöver ska vi dra in en värmelampa. Här ska inga höns frysa i vinter!

Nu i sockerpastans tidevarv

Jag är med i en facebookgrupp som heter Kakburken. En fantastisk grupp där folk visar upp de mest otroliga bakverk! Och alla är så duktiga, och de gör verkligen kanonfina kakor och tårtor och bullar och godis och ja, allt sånt som är gött men kanske inte alltid så nyttigt ;). 

Tårtor numera görs ofta med så kallad sockerpasta. Jag får villigt erkänna att jag inte är hemma alls på det, jag har aldrig ens testat. Men andra har gjort, och visat upp de mest otroliga kreationer. Man häpnas! Jätteduktiga, verkligen!!

Men när jag blir sugen på tårta så är det inte sockerpastatårta jag blir sugen på. Jag blir sugen på gammal hederlig jordgubbstårta, med mosade jordgubbar och vaniljkräm i, och massor av grädde och jordgubbar och mandel ovanpå. DET är tårta för mig! Ingen sockerpasta eller "fluff" eller annat modernt, så långt ögat når!Eller en vanlig liten bakelse med rulltårta som bas, och grädde och lite burkmandariner på. Hur festligt är inte det? Helst ska det vara strössel på också, men det hade jag inte hemma idag när jag fick för mig att göra bakelser till lördagssnask, så det fick bli lite riven choklad istället. 

Min rulltårtebotten har jag provat mig fram till. Den här versionen blir (enligt min åsikt) helt perfekt! 

RULLTÅRTA

4 stora ägg
2,25 dl socker
½ dl vetemjöl
1 dl potatismjöl
1½ tsk bakpulver
1½ tsk vaniljsocker

Vispa ihop ägg och socker fluffigt. Rör ihop vetemjöl, potatismjöl, bakpulver och vaniljsocker i en skål, vänd ner i ägg- och sockersmeten (inte vispa, bara vända ner försiktigt så det blandar sig).Häll i en långpanna med bakplåtspapper som du har smort ordentligt ända upp till kanterna. Bred ut smeten, grädda i 250 grader i ca 5-7 minuter (håll koll så ser du när det är klart!)Stjälp upp det hela på ett annat bakplåtspapper som du har sockrat.

Ikväll blev fyllningen hemmagjord, lättsockrad jordgubbssylt. Lite syrlig, så himla gott till allt det andra söta!