En sån där mardröm som känns avgrundsdjup, utan slut, ingenstans att ta vägen och man kan inte ens vakna ur den.
Hon har mist ett barn, och hennes förtvivlan är oändlig.
Jag tror att alla föräldrar någon gång har försökt nudda vid tanken på att det skulle hända, det där otänkbara. Jag tror att för de flesta blir det som för mig - det gör alldeles för ont att ens nudda vid det. Man orkar inte tänka tanken ut. Hjärtat hoppar över några slag, man slutar andas, man blir som förlamad, hela kroppen och själen snörper ihop sig för en stund och det finns bara svart, svart.
Skillnaden är att du och jag och de flesta andra föräldrar kan sen släppa den där tanken. Hjärtat slår igen som vanligt, man andas, man kan skaka av sig olusten.
Men det kan inte hon. För hon lever i det hela tiden, varje millisekund. Det finns inget sätt att vakna, det finns inget sätt att ens ta en liten paus ifrån det. Det finns där, oavbrutet.
Jag önskar så innerligt att det fanns något jag kunde göra för att ens lindra lite, bära bara ett uns av det hon har att bära på.
Men det finns faktiskt inget alls. Hon måste bära allt helt själv. Det finns inget som någon skulle kunna göra eller säga, som skulle kunna hjälpa på något vis. Därför att den sorgen hon har är så total och brutal, så det finns faktiskt ingen ljusglimt i den, och det går inte att få. Hon är i ett totalt mörker, ensam. Visst finns familj och vänner runt henne, men in i det mörkret har ingen annan än hon tillträde.
Jag önskar att jag kunde få krypa in där i mörkret. Inte för att försöka trösta eller så, för det kan jag ju inte. Men för att bara sitta där, bredvid henne. Utan att säga nåt eller göra nåt, bara sitta där. Bara så att hon inte är ensam.
Men jag förstår ju att det inte går. Inte just nu. Kanske senare, men inte nu. Det måste jag respektera.
Det enda jag kan göra nu är att försöka sitta precis utanför det mörka och vänta. Vara beredd att gå in där när hon förmår släppa in, om hon vill. Kanske bara göra nåt litet ljud ibland, hosta till, harkla mig, nynna lite - bara så hon vet att jag sitter där utanför. Jag hoppas att hon vet det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar