Gott Nytt År!

Det är nyårsafton - dagen då man ska ut med det gamla och in med det nya!
Här åkte det gamla (= julen) ut redan igår. Granen gick döden till mötes i kohagen. Tomtarna packades ner i sina lådor. Adventsstakarna står åter tryggt i garderoben. Inte nåt glitter så långt ögat når.
Och det är så himla skönt! "Men varför tar du fram allt om du inte gillar julgrejer??" har några frågat mig. Men mitt svar är då, "Jag ÄLSKAR julgrejer! Jag älskar julen! Men bara när det är jul. Typ från 23-30 december."

Nu vill jag ha vårigt och fräscht, men lite återhållsamt än så länge. Jag vill ha vårigare färger, kanske i nån liten ljuslykta eller på nån kudde. En liten föraning om att det faktiskt är på väg åt rätt håll nu. Jag vill ha fina tulpaner med mimosa på köksbordet. Lite så.

För snart ÄR det vår! Det är det faktiskt. Och ingen tråkmåns som säger "Nänänä, nu är det MINST 2-3 månader kvar av vinter innan det blir vår!" ska få ta den känslan ifrån mig. 2-3 månader går i ett nafs. Och för varje dag blir chansen större att man plötsligt känner att solen faktiskt värmer, eller att man hör dropp från taket, eller att man hittar en pytteliten ensam krokus nånstans...:)

Titta - vårlortiga fönster! :) Bilden är tagen i mars, tror jag.

Samling vid södervägg. Titta, lilla Grisen, min lilla mops fanns då...Åh så fin hon var!

Maskgrävning i hönsagårn. En våraktivitet.

Be ware of the dog! Nån som ser vakthunden på bilden? :)

Och lite längre fram, typ i maj, då blir det såhär...äppelträden blommar...åååh så fint!

Då kan man äta mysfrukost ute på morgnarna. Det är sann vardagslyx!

Ja, ni ser - det FINNS hopp om livet! :)

Gott nytt år på er, allihop! Ta hand om er!



Nu är det jul här i vårt hus

Eller på nåt sätt känns det som att julen är lite förbi. Julen var igår, när barnen var här och vi firade julafton tillsammans...åh så mysigt! :)

Men nu är de hos sin far och firar jul igen, de små sötingarna, och jag och Andreas är ensamma hemma.

Jag har inte bloggat på länge - inspirationen har inte infunnit sig och jag vill inte tvinga fram den heller. Jag bloggar när jag bloggar :).
Och NU bloggar jag. Jag vill sätta in bilder så jag har lite minnen från den här julen.
Såhär såg det ut i det Lantlollska hemmet julen -12.

(Köket.)

(Tv-rummet. Se, vi FICK in en liten gran även om jag var skeptisk :). Och det ser ju faktiskt inte ens överbelamrat ut!)

(Mitt näst finast julgranspynt - de virkade små hjärtana. Det finaste syns nere i högra hörnet - en mumin-kula, en av tre. Jag fick en i julklapp av barnen förra året, två köpte jag själv efter julen. Åh så fina! Allt med Mumin är fint! :))

God Jul och Gott Nytt År på er, allihop! Hoppas att alla har haft det så fint som det bara går!

I ett hus vid skogens slut

bor vi kanske inte. Men vårt hus ser ut lite som stugan i sången om den stackars haren som klappar på porten till och liten tomte tittar ut och ser den stackars haren stå där, och haren ber om hjälp för han är jagad av jägaren, och tomten säger "jamen kom in du, och räck mig handen din"...så ser vårt hus ut nu i vintermörkret :)

Det är så kallt så kallt så fingrarna nästan går av när man ska skrapa bilen på morgonen. Det är så kallt så hönsen stenvägrar att gå ut, och det är så kallt så Doris alltid står och steppar på trappan när hon har kissat för hennes små tassar blir alldeles iskalla!

Men inne är det varmt. Här brinner det i kakelugnarna vareviga dag, och här brassar vi på med värmen. Jamen kom in ni snälla, vare sig ni är jagade av jägaren eller inte! :)

En tid för eftertanke

Jag känner att jag börjar gilla hösten mer och mer. Alla färgerna, och att det blir mörkt och man kan tända ljus och göra mysigt inne...ja, jag tycker om det.
För mig har hösten i många många år varit en tid för eftertanke och funderingar. En lite jobbig tid på många sätt, men ändå trygg på något sätt. Och sorglig. Men sorgligt är ju ofta också fint.

En av anledningarna till vemod är november. I november, igår för exakt 23 år sen, hände en svår och jobbig grej.

Jag gick första året på gymnasiet. Det var mycket nytt. Många nya människor.
Men på fritiden var jag mest som vanligt med min bästa kompis Monica. Just den sommaren, sista sommarlovet innan gymnasiet (för min del, Monica var ett år äldre än jag), hade hon och jag varit med våra hundar på läger ända uppe i Kiruna. En resa som gjort oss ännu tajtare och mer nära varandra.
Monica var en tramsemaja. Precis som jag. Men vi kunde också vara allvarliga, prata om sånt som man inte pratade med så många andra om. Vi älskade båda hundar, det var det viktigaste för oss. Jag hade min Nixon, min finaste lille vän, en cavalier king Charles spaniel. Monica hade våren innan fått sin drömhund, Questa, en beardedcollie. Monica hade stora planer för Questa.

Den 11 november -89 var en lördag. Monica kom hem till mig, vi hade bestämt oss för att ha en filmkväll. Vi åt godis och flamsade, bredde ut oss i min säng och fastnade framför en dramaserie i två delar. "Baby M" tror jag att den hette, och handlade om...ja, det var nog om en bebis som blev kidnappad på något vis. Jag minns faktiskt inte exakt.
I alla fall, vi tyckte att det var jättespännande, och vi kunde knappt vänta till helgen efter för då skulle andra delen sändas. Vi skulle ses hos mig då igen, bestämde vi. Ibland hade vi svårt att ses på veckorna, vi gick på olika skolor och Monica hade dessutom ganska lång resväg varje dag. Men vi ringde nästan varje dag.

Veckan gick, och på torsdagen ringde Monica. Några andra kompisar som vi båda kände skulle åka och titta på nån fotbollscup, eller om det var innebandycup, några mil hemifrån, på lördagen. Monica ville hänga med.
- Men...lördag? Då är det ju Baby M! sa jag.
- Jo, jag vet! Men vi kanske kan spela in? Kan vi inte åka på cupen ändå? Det vore så himla roligt..., bad Monica.
Men jag kände inte alls för att åka på cup. Däremot tyckte jag att hon kunde åka, för visst kunde vi spela in BabyM och titta en annan gång. Såklart ville jag inte hindra min fina kompis från att åka.
- Men blir du inte ledsen då? frågade Monica.
Men det försäkrade jag henne, att det blir jag inte.

Hon ringde en gång till på fredagen och bönade och bad om att jag skulle följa med. Men jag kände verkligen inte för det, så jag sa att jag hoppades att hon skulle få jätteroligt, så kunde vi höras på söndagen istället. Hon sa nåt som vi båda skrattade åt, sen la vi på.

På lördagkvällen spelade jag in Baby M, men jag tittade inte på det - det skulle ju jag och Monica göra sen!

Så kom söndagen. Det var min lillasysters födelsedag. Hon fick en hund i present - min ena hund hade fått valpar med Nixon, och en av dem blev min lillasysters egen. Stor glädje!
Till lunch hade mamma lagat ciderkotletter. Allt det här är glasklart i mitt minne. Jag minns hur jag tar för mig av maten, och ska precis börja äta när telefonen ringer. Jag suckar - det är ju ALLTID så att telefonen ringer precis när man satt sig för att äta. Men jag går och svarar.
Det är min äldsta syster.
- Hur är det? frågar hon.
- Det är bra, hur är det själv? säger jag.
- Du har inte hört då?..., säger hon.
- Nej, vadå? säger jag.
- Om Monica?.., säger hon.
Och då får jag nån slags fruktansvärd föraning om att nåt är väldigt fel. Fruktansvärt fel. Jag får blackout i huvudet.
- Vilken Monica? Jag känner ingen Monica, säger jag.
- Jo, Monica, säger min syster, och så säger hon Monicas efternamn.
- Jaha, vad är det med henne? frågar jag.
- Hon är död.

Jag har nån slags minne av att vi pratar helt kort, hon berättar som hastigast vad som hänt, och jag lägger på. Jag går ut i köket.
- Monica är död, säger jag till min familj.
Jag gråter inte, jag är helt förlamad känslomässigt. Jag går bara förbi dem alla, upp på mitt rum.
Sen är det som att jag minns lite klipp. Rätt vad det är ligger jag på köksgolvet och skriker ut min gråt. I klippet efter ligger jag i min säng, mamma sitter på sängkanten och stryker mig över pannan.
I klippet därefter går jag runt, runt i mitt rum, tårarna rinner och rinner men det känns ändå inte som att jag gråter. Sen minns jag att mamma ger mig en tablett att sova på.

Hur olyckan gick till är det olika bud om. Det blev aldrig riktigt uppklarat. Men det var på hemvägen från cupen, på natten. Monica var trött och skulle sova, men påminde först alla om att ta på sig bilbältet. Hon själv hade förstås sitt på.
Men hon tyckte att det var obekvämt med bältet som skavde mot halsen, så hon satte bältet under armen istället.
När hon sov blev det en frontalkrock. Inte i speciellt hög hastighet, vad jag förstår. Alla andra inblandade fick bara blåmärken på sin höjd.
Men Monicas bälte gjorde så hon fick hela trycket på magen. Hon var vaken och klar när ambulansen kom, verkade inte speciellt skadad. Men på sjukhuset dog hon.

Det finns så mycket att berätta. Både om tiden efter. Om begravningen, om hennes fina, fina familj som jag kom att tycka om så mycket och som jag kom så nära med tiden. Om Questa. Och en massa annat. Om sorgen och ilskan och tomheten.
Men det räcker såhär just nu.
Jag ville bara berätta för er om en fantastisk tjej som jag kände.

Upp och ner, ner och upp

Det är konstigt att när man liksom skulle kunna tro att man skulle vara jätteledsen så är man inte det. Sorgsen nånstans i hjärtat, förstås, men ändå tycks världen ljusare på nåt sätt. Kanske för att man inser att ens små bekymmer inte är något att hänga upp sig på, kanske?...

Gårdagen var tung, däremot. Ledsamheter och tråkiga besked i stort och smått hela dan.

Men idag - idag har det varit roligt mest hela tiden :). Roligt sms på morgonen, följt av ett positivt och bra mejl om en grej som kan bli riktigt riktigt bra. Sen en glad pojke som jag skjutsade till skolan. Sen positivt besked om ett reportage som jag ser fram emot att göra. Sen ett positivt telefonsamtal. Roliga jobbgrejer, jag fick lära mig nytt. Sen en glad pojke som jag hämtade från skolan.
Ja, så har det fortsatt :).
Och på mitt köksbord har jag fått nya tulpaner häromdan. De röda höll i sig en vecka - sen fick jag de här:

Polkagrisfärgade! :)

Ikväll är vi ensamma, jag och Andreas. P åkte till pappa över helgen eftersom pappa varit bortrest under veckan (som egentligen var pappavecka). J är i Göteborg med sin klass, ska hämtas i natt från bussen. Så under kvällen har vi roat oss med Dallas, och med god mat - ajuste, det tipset måste jag ge er! Vi åt smördegsinbakad kycklingfilé med ädelostsås och en sallad. Åååh så gott, det var verkligen en höjdare!
Gör såhär:

Tina kycklingfiléer, lägg i en form, salta och peppra. In i ugnen på 200 grader tills de är klara (tar nån halvtimme eller nåt). Ta ut, låt svalna lite.
Sen tar man smördegsplattor, jag tog sån på rulle. Skär till en lagom bit som funkar att slå in en filé i. Lägg i filén, bred på Creme Bonjour med blåmögelost, gör ett paket och tryck till skarvarna. Så lägger du paketen i en form, penslar med ägg och strör över sesamfrön. In i ugnen igen, 200 grader i 20 minuter (eller tills de har fin färg).

Ädelostsåsen gör du såhär: koka upp en liten burk creme fraiche under omrörning. Se upp så det inte blir bränt. Häll i 2 dl matlagningsgrädde (jag tog drygt 1 dl vispgrädde, resten mjölk). Smula i en sån där Kvibille ädelost, vispa tills det löst sig. Salta, peppra, klart!
Såsen är ingen smalmat :), dock LCHF om man gillar sånt, och så satans god! "Jag känner för att slicka tallriken!" utbrast Andreas efter att ha ätit upp :).

Till detta förstås en stor, fräsch sallad. Jag hade med tomat, gurka, sallad, färska champinjoner och strimlad rödlök.

Testa, det var verkligen något vi kommer att göra igen :).

Även en lantlolla har åsikter

Jag vaknar till nyheten att SD har gjort bort sig (igen).
Det handlar förstås om mobilinspelningen som var aktuell innan senaste valet. Ah, läs, se och lyssna här:

http://www.expressen.se/nyheter/sd-toppens-attack-skit-i-den-lilla-horan/


På sin fb-sida skrev Erik Almqvist (som f ö har setts som Åkessons "kronprins") i nattas en lång, tårdrypande förklaring som givetvis gick ut på att det är hemskt synd om honom som blir så orättvist utpekad, för han minns ju ingenting av det där. Han skriver vidare "Det man bör förstå i sammanhanget är att detta hände för 2,5 år sedan, en tidigt morgon efter krogen när vi har ett flertal personer på oss som hetsar och kallar oss rasister och ger sig på oss fysiskt."

Käre Erik: Om du tycker att det är jobbigt att bli kallad rasist, så kommer här ett tips: Svara då inte med att kalla personen för blattejävel! Ett tips från mig till dig, i all vänlighet.


Men det man ser och hör på filmen gör mig inte så värst chockad. Det är inte som att jag trillar av stolen av häpnad.
Men jag blir förbannad. Egentligen inte så mycket för det som sägs och görs på filmen, som för lögnen efteråt.
Alltså, om nu Erik Almqvist och hans partikamrater tycker att det är en helt ok grej att kalla folk för "blattejävel" eller att säga "hora" till en ensam, okänd tjej - eller att för den delen attackera en person tre mot en. Jamen fine! Det är deras åsikt, och hur korkad den än må vara så har de all rätt att ha den åsikten.
MEN STÅ FÖR DET DÅ!! Sitt inte sen och klipp ihop en egen version av det som hände, och stå inte framför en kamera och en journalist och säg att du inte har sagt så för "jag är inte en sån person". Gör inte det! Säg då istället, "Jamen jag tycker att det är ett helt ok beteende. Jag tycker att det är ROLIGT att göra sådär ibland!" För det är ju vad de säger på mobilinspelningen. Att det är roligt!

Så håll inte på och för folk bakom ljuset med nåt tjusigt snack om att man ska rensa i partiet och att era åsikter inte alls är rasistiska eller främlingsfientliga. Stå upp för er åsikt, säg som ni tycker! Så får vi se sen om det blir några tio procent.

Som att inte kunna prata

Just nu har jag väldigt mycket tankar som..inte snurrar runt, men liksom trängs i huvet på mig.
Och som att jag förväntas vara ledsen och gråtig och prata som bara den om det som håller på att hända, men så är jag inte det (gråtig) och så vill jag inte det (prata). Det handlar inte om mig och inte ens om någon nära, men någon som jag ändå "känt" i över 10 år. Det är oerhört tragiskt och hemskt, men just nu känns det som att....nu är det såhär. Det är som ett lugn i det, hur känslokallt det än kan låta.

Ikväll ska jag i alla fall iväg och göra något som jag aldrig gjort förut. Jag vet inte om jag kommer att gilla det, om jag kommer att gråta eller skratta eller nåt alls, och jag vill inte berätta om det än mer än såhär lite kryptiskt :). Men det ska bli kul och spännande att se vad det blir av det! Kanske berättar jag sen. Kanske.


Ja, så otydlig och ospecifik kan man vara ibland när man bloggar. Så är det med det.

En lördagsfavorit

för mig är auktioner. Jag kan sitta där en hel dag, jag behöver inte ens köpa nåt - det är bara kul att se när andra fyndar och kanske hojta då och då på nåt för skojs skull :).

Idag åkte jag och min mamma på auktion. Det var kul, det var roligt, det var en bra auktion, och kul att umgås med lilla mammi en stund!

Hem kom jag med fyra adventsljusstakar. Fiffigt, för jag stod just häromdan och tittade på Clas Ohlsons och funderade över om jag verkligen ska kosta på mig att köpa adventsljusstakar. Jag har bara såna där stjärnor sen förut men önskade mig adventsljusstakar. Men jag blev lite snål och tänkte att det är ju faktiskt inte helt nödvändigt.
Men idag var det faktiskt nödvändigt - för fyra fina adventsljusstakar för en hundring kan man ju inte motstå! :)

En sån här:

(i metall, jättefin och lite gammeldags)

 

 

En sån här:



(i trä, såna där fula, plastiga manschetter - som tur är går de ju att ta bort :))

 

 

Två såna här:

(måste byta ut nåt ljus, de gick inte att tända...)

 

 

 

Jag är lite allergisk mot såna där plastiga manschetter, men jag ska sätta dit små fina rosetter eller så, vi får se - kanske gör jag fina manschetter själv.

 

Det var dagens fynd, det :). Jag var även sugen på en servis och ett jättefint litet bord. Men servisen blev dyr och jag insåg att jag inte har någon plats för bordet så det blev inget. 

 

 







Det regnar katter och hundar

som engelsmännen säger. Det har det gjort hela dan. Och min stackars lille P hade vandringsdag i skolan. Ryggsäcken var packad med kalla mammastekta pannkakor med sylt, och en termos med varm choklad. Glad i hågen hoppade han ur bilen när vi kom till skolan.
På eftermiddagen när jag hämtade honom, hoppade en dyngsur och genomkall pojke in i bilen. Det hade regnat på dem exakt hela dan och de hade vandrat sex kilometer, stackarna...:/
Men en kall och frusen pojke råder man snabbt bot på genom att tända en brasa i kakelugnen i sovrummet, plockar fram rena och torra kläder, sätter raggsockar på fötterna, virar in pågen i en pläd och kokar en stor kopp varm choklad åt honom :).
Så låg vi där i sängen och pratade, och så kom dottern också hem, och hundarna ville också värma sig vid kakelugnen. Casper satt rak i ryggen och tittade drömskt in i elden. Åh vilken fin och stämningsfylld bild, tänkte jag och plockade fram kameran och *KLICK*....och så visar det sig att blixten är på och dessutom vänder Casper sig så han sitter i profil.
Bilden blev ju VÄLDIGT stämningsfylld. Not.

Konst i arla morgonstund

I morse var jag och P lite stressade när jag skulle skjutsa honom till skolan. Men när vi kom ut i bilen så såg vi....inget. Det hade isat igen på vindrutan totalt, och det var så hårt så det gick inte att ens skrapa ett litet hål i.
Så jag och P fick sitta och glo på vindrutan i några minuter medan bilen stod på tomgång, helt miljöovänligt. Men vackert var det ju! Som riktig konst! :)

Och så kommer han hem

min darling. Efter att ha jobbat hela dan. Och med sig har han åt mig
1. nässpray (hej, jag heter Lantlollan och är Otrivinist och jag höll på att kvävas av nästäppa)
och
2. en bukett blommor. Tulipaner! <3

Åh vilken kinky!

Ja, det utbrast jag tidigare i eftermiddags när jag och dottern rotade i garderoberna i hallen, och jag hittade en låda som jag fyndat på auktion i somras. Den innehöll lite julgrejer, och jag hittade en ljusslinga från 70-talet som jag glömt bort att jag ens ropat in. De små blommorna i slinga lyste så fint i regnbågens alla färger när jag testade, och jag gick genast i barndom - liknande ljusslingor hade vi hemma, och jag minns känslan när hela huset var nystädat med gemensamma krafter inför jul, och vi hade pyntat och det lyste så fint från ljusslingorna....åh!

Men inte är det så värst stilrent med 70-talsljusslingor. Och kanske är jag lite trött idag, eller så var det nåt annat, men i alla fall blandade jag ihop orden. Det jag tänkte säga var "Åh vilken kitschig!"...

Men LITE kinky är den allt där den hänger på kakelugnen just nu :D

Lite bloggpaus

Ja, det har ni väl märkt, om det är någon som tittar in här ibland (och det är det, det ser jag ju i statistiken :)).

Men det har liksom varit så mycket. Många tankar som inte går att skriva om på en öppen blogg alltid. Tro mig, jag har försökt, jag skrev t ex ett långt inlägg om något som ändrade mitt liv för länge sen. Men insåg sen att det är alldeles för privat, alldeles för...mitt. Så det blev inget. Kanske gör jag ett nytt försök nån dag, för det jag ville berätta förtjänar att berättas! Men jag måste göra det på ett annat sätt.

Men så har det också hänt andra saker. Inte i min exakta närhet, men med människor jag faktiskt känt i över tio år. Jättejobbiga, fruktansvärt tragiska saker, som liksom suger musten ur mig stundtals. Fastän jag liksom inte ens är i det. Inte ens i den omedelbara närheten. Och bara det kan ge mig dåligt samvete - här sitter jag, i mitt rara liv, och mår dåligt. Men hallå, det är inte JAG som ska må dåligt! Jag känner mig gnällig när jag gör det. Medan fina, fina människor tvingas leva mitt i den sjuka, brutala verkligheten.

Men det händer roliga saker också. Mina barn verkar må bra. Det börjar röra sig så smått igen på jobbfronten. Det är snart jul!!(och mina barn ska vara hemma hos mammi på julaftonen :)). Och jag har tusen pysselidéer. Och Andreas visar gång på gång vilken klippa han är. Och...ja, livet är faktiskt väldigt bra för mig just nu. Oförskämt bra. Även om jag inte är mitt gladaste.

Förresten, dagens middagstips: Torsk med tomat och lök i ugn.

 

 

 

Till kvällens middag (som även skulle räcka till lunch imorgon) gjorde jag såhär:

Smörjde en form. Skar tre lökar i strimlor. Fyra tomater i skivor. Tinade två torskblock.

Sen varvade jag lök, tomat och fisk (i den ordningen, avslutade med tomat och lök) i en form. För varje lager fisk saltade och pepprade jag.

Avslutade med hackad dill och några rejäla klickar smör :) (Det behöver inte bli onyttigt för det om man inte vill, smöret rinner ju liksom ner på botten och blir en sky som man väljer själv om man äter eller ej).

In i ugnen, 200 grader, ca 45 minuter.

Under tiden skalar man potatis och kokar. Och så gör man en god, kall sås. Idag tog jag gräddfil, majonnäs, bostongurka, tomatpuré, och kryddade med salt och svartpeppar.

Till det hela bjöds gröna ärtor :).

 

En finfin och enkel middag! Rekommenderas.

 

 



Sommaravslut och djupa tankar

Idag tog Andreas ner studsmattan. Det är verkligen ett tecken på att vintern är i antågande. För på studsmatta kan man studsa hela våren, och hela sommaren, och hela hösten. Men på vintern är det stopp.
Men jag sörjer det inte, för jag sätter min tilltro i att det blir vår snart igen.

Och idag fick jag en smärtsam och tydlig påminnelse om att vara tacksam för det jag har.
Jag har en nätvän som jag känt i säkert tio år. En fin tjej, duktig och företagsam som få, som idag helt hastigt miste sin älskling och livskamrat.
Jag tänker på henne hela tiden. Jag har ju läst hur stor kärleken var mellan dem. De har gått igenom det tuffaste man kan gå igenom, men hela tiden älskade de varandra. Och plötsligt finns han inte mer, inte som förut.
Jag skickar alla mina tankar och all styrka till Maria. Du kommer att ha det för jävligt många gånger framöver, men du kommer att fixa det. <3

Finpost

Jag har sen nåt år tillbaka en brevkompis. En pen-pal. Vi brevfajtas lite nu och då, och jag blir alltid lika glad när jag hittar ett brev från min snygge och rare brevkompis i brevlådan. L är min systerdotters son (jag är alltså GAMMELmoster...hohoho..). Han går i förskoleklass men är redan en hejare på att skriva!

Men i förra veckan låg det ett brev från en helt ny pen-pal i min brevlåda. Hon heter E och är två år, och dotter till min söta och fina lillasyster. Ja, jag visade ju bilder här på bloggen när E var här och hälsade på häromsistens.

Nu hade hon i alla fall bestämt sig för att skriva till sin gamla moster. Vad som står är en hemlis, men hon hade även klistrat dit snygga klistermärken.
Jag har varit på bokhandeln och tjackat upp mig på snyggt guldpapper och guldkuvert och lite annat för att svara. E gör bäst i att hålla utkik i brevlådan de närmsta dagarna ;)...

(Es brev till mig längst fram, mitt brev till henne bakom...)

Åh, det är så roligt med brevkompisar! :)

Grönt är skönt!

Jag lagar grön mat idag. Ja, inte vegetariskt, men grönt till färgen. Det blir stuvad spenat!

 

 

Det blir fiskpinnar till för övriga familjen, jag själv äter lax eftersom jag inte gillar fiskpinnar.

Men det här är ju ett sånt där strålande exempel på riktig "hemmamat" som dessutom är enkelt att laga, och så in i bängen gott!

 

1. Ställ sambo vid diskbänken för att skala potatis.

2. Häll ut ett paket fiskpinnar i en ugnsform, ställ in i ugnen och sätt ugnen på 200 grader.

3. Lägg en laxifilé i en ugnsform, salta, peppra och pressa citronsaft över. Ställ in den också i ugnen.

4. Vid det här laget är potatisen skalad och ställd på spisen för att koka.

5. Smält smör, red med mjöl, på med mjölk, i med frusen hackad spenat, låt spenaten tina och så smakar du av med salt och socker.

 

Serveras med en skiva citron :).

 

Och jo, spenat ÄR gott! Fantastiskt gott! :)

 

En höna på vift

hade vi igår.

Ja, våra hönor brukar i och för sig ge sig ut på äventyr på eget bevåg. Och det får de - jag tänker att om de bara är lyckliga så gör det inte så mycket om deras liv förkortas av höken eller räven eller så. Hellre det än ett långt, ledset hönsliv.

 

Men det brukar bara vara trillingarna och Ulla-Bella som ger sig ut - alltså de vita hönsen.

Men igår när jag kom hem såg jag att Rut - a k a Korp-Ungen - var ute och spatserade i trädgården.

- Åh så roligt för Rut, hoppas att hon hittar nåt roligt! tänkte jag och gick in.

 

Men så kom kvällen, och Andreas gick ut för att stänga för hönsen. Han kom in med sorgebesked.

- Korp-Ungen är borta. Hon är inte i hönshuset och jag hittar henne inte.

 

Ut i mörker och regn med pannlampa för att leta. Men ingen Korp-Unge.

Vi fick ge upp till slut och gå in, och bara hoppas på att hon gått lite vilse och inte hittat hem innan mörkret föll.

 

I morse hade hon inte dykt upp. Men när vi skulle åka till stan på förmiddan så stod hon utanför hönsgårn. Vi hade bråttom iväg så vi släppte bara in henne i hönsgårn och åkte.

 

Men när vi kom hem upptäckte Andreas att Rut satt inne i hönshuset på en pinne, helt dyngsur, det bara droppade vatten om henne!

Så kan man ju inte ha det. Höns tål kyla, men det är ju värre om de blir alltför blöta.

 

Så vi tog in henne. Virade in henne i handduk, och nu hänger hon med någon av oss hela tiden under armen. Hon har suttit i mitt knä vid datorn en bra stund, invirad i sin varma frottéhandduk, och ätit hembakt äppelbröd och druckit vatten. Men det blev knöligt att blogga med en höna i famnen så just nu ligger hon på Andreas mage i soffan och sover.

Stackars Korp-Ungen! Men snart ska hon vara varm och mätt igen, och då får hon återförenas med sina kompisar där ute.

Husligt värre

var det idag.

Pizza från den lokala pizzerian :)

Väldigt, väldigt gott ibland - men jag har svårt att förstå dem som äter pizza flera gånger i veckan.

 

 

Nåväl, för att känna mig lite husligare igen så har jag gjort nästa veckas matsedel redan idag :). Jag brukar planera sju rätter, sen är det inte alltid det blir i just den ordningen - men det ska finnas ingredienser till just de sju rätterna hemma.

Nästa vecka (eller vi börjar "matveckan" på fredagar) är såhär:

 

- Smördegsinbakad köttfärsrulle med vitlökssås och en sallad

- Ugnsstekt karrékotlett med klyftpotatis, tzatziki och sallad

- Marinerad fläskytterfilé med potatissallad och sallad

- Köttbullar, potatismos, riven morot och lingon

- Ost- och skinksås, pasta, ärtor

- Fiskpinnar/lax, stuvad spenat, potatis, citron

...och en dag sparar jag till barnen att önska sig nån rätt på :)

 

Vad har ni för favoritvardagsrätter?

Inspirerande vägar

Jag undrar hur många som njuter av sin väg till jobbet eller skolan. Som liksom tittar sig omkring varje dag och konstaterar hur fint och vackert det är?

Jag tror inte att det är så många. Och jag kan inte säga att jag själv gör det varje dag heller.

Men väldigt, väldigt många dagar konstaterar jag det när jag skjutsar sonen till skolan. Det är så vansinnigt fint hela vägen, ända hemifrån och bort till skolan en halvmil bort.

Jag är så glad att kunna ge min pojke det, varje dag. Kanske orkar han inte heller se det jämt, men jag vet att han ofta tycker att det är en mysig stund på dagen när vi åker där i bilen, bara han och jag, och ser allt det fina omkring.

 

Det här är vad vi ser när vi stiger ut genom dörren hemma:

 

 

När vi kör ut från gården:

 

...förbi brevlådorna..

 

..grusvägen bort mot skolan..

 

...lite längre bort ändå.. Frosten är vacker!

 

 

Och skolan är inte fy skam den heller. Som en liten Bullerbyskola. Jag är så glad att min pojke får gå på den fina skolan!

 

 

Hur är er väg till jobbet/skolan? Är det vackert? Och orkar ni se det?

 

 

 

Veckans höjdpunkt

Det är laddat. Det är klart. Teet är kokat, äppelkakan som jag bakade idag (jag ska delge er receptet sen när jag har mer gott om tid) är framdukad tillsammans med vaniljglass. Nu ska jag bara stänga av ljudet på mobilen, och så ska jag bänka mig i soffan.

För nu börjar veckans avsnitt av Bonde söker fru! :)

 

(suddig bild, men så blir det ju när man nödvändigt ska fota i skenet av levande ljus :D)

Det sista av sommaren

Mina kära pelargoner blommar fortfarande i köksfönstret, som en sista smula av sommaren. För min del skulle de gärna få blomma året om, men snart måste jag ju fixa vintervila åt dem. Jag måste bara googla efter hur.

Och utanför fönstret är det höst, så in i bäng.

Jag gillar utsikten från vårt köksfönster. Man ser typ...inget. Eller ibland ser man en ko. Eller ett får. Men annars inget. Och det är fint tycker jag!

 

 

Doris är fortfarande väldigt om sig och kring sig med sin bebis. Men nu har jag i alla fall fått henne att gå ut och kissa utan bebisen i munnen, och hon kan ibland strosa runt i huset och låta bebisen ligga och sova i soffan. Men mesta tiden spenderar hon ändå där, i soffan, med sitt barn...

 

 

 

 

 

Hon har till och med råkat i bråk med Igge idag bara för att Igge blev för närgången mot hennes fina valp.

Men i natt får hon banne mig sova utan bebisen. Eller så får hon sova med den, men då inte i sovrummet. För i natt ska jag sova!!

 

 

Och ryssröran, ja... Den blev en succé :). Den gör vi helt säkert fler gånger! Prova ni med, det var en sån där bra rätt som funkar en tisdagkväll lika väl som lite enkel bjudmat när vänner kommer över på helgen. Och funkar både för barn och vuxna! :)

 

 

 

 

Regn hos mig

Om man tittar ut så kan man tro att det är en dyster dag. Himlen är jämngrå, det blåser och regnar.

Men även även om det är regn ute så är det sol inne, sol i hjärta och sol i sinne :). Inte av någon helt speciell anledning, men det har varit en bra dag såhär långt.

Ja, inte tack vare Doris, kan jag säga - hon höll mig vaken nästan hela natten. Det var ett evigt hallå kring hennes fina valp. Den skulle äta och den skulle tvättas, och hela tiden måste man ju vakta så ingen försöker ta den. Doris krävde att jag skulle engagera mig lika hårt som hon, så om jag somnade så väckte hon mig - "Hallå, här är min bebis! Kolla då! Titta, nu ska bebisen äta, hjälp mig att lägga den tillrätta! Oj, hallå, vakna, nu råkade Igge röra på sig, han tänker nog äta upp min bebis, hallå matte, hjälp mig då! Vakna, nu ska bebisen tvättas, titta, nu tvättar jag den. Oj, kan jag få ligga under ditt täcke? Hallå! Men sov inte då! Titta så fin. Klappa den då!".

Oavbrutet. Hela natten. Eller i alla fall kändes det så. Jag sov nog ett par timmar sammanhängande i alla fall.

 

Men så kom morgonen, jag skjutsade P till skolan, kom hem och satte mig och fick iväg ett par bra idéer på artiklar. Hoppas det blir napp!

 

Sen kom vår nya torktumlare, yey vad glad man kan bli för en torktumlare känner jag :) Den är jättefin och den lyser så fint inuti när den tumlar - åh så härligt!

 

Och så ringde J (dottern) - hon hade glömt att ta med en hög hatt som de behövde i skolan idag. Det var något med "Slash" och..ja, jag vet inte riktigt, hon går estet, det är väl allt jag kan säga om det :). I vilket fall som helst var jag en god mor och åkte in till stan med hatten. Doris fick hänga med för att komma ifrån sin bebis lite. Bebisen la vi i hallfönstret för att sova.

 

Sen åkte jag vidare till vår lilla byhåla. Där finns nämligen världens sötaste lilla butik. Den heter Hantverksboden och det är några jätteduktiga tjejer från kommunens LSS-verksamhet som sitter där och gör de mest fantastiska hantverk som de sedan säljer. HELT makalöst fint!

Jag känner dem en del sen förut, jag har skrivit lite reportage om dem och varit i butiken och handlat en del. Springer jag på dem på byn så pratar vi, det är ett härligt gäng! :)

Länge har jag tänkt att jag så gärna skulle vilja jobba där. Jag vill förstås inte släppa skrivandet, men det vore så roligt att hoppa in ibland och göra annat, och just där skulle jag nog trivas som fisken i vattnet. Vi får se om det blir så nån gång :).

 

Ja, så har jag handlat lite på ICA. Idag ska jag servera något nytt - ryssröra i pitabröd, med gurksallad och yoghurt. Receptet hittade jag hos Kryddburken - http://kryddburken.se/2012/01/11/ryssrora-en-favorit-fran-skoltiden/

 

Recension på middagen kommer sen :).

Jag har blivit mormor!

Ja, det är sant. Doris har nedkommit med en valp. Den är svart och vit och blir ömt vårdad av den ömsinta modern. Nåde den hund eller katt som kommer ens i närheten, då far hon ut som en vettvilling och skyddar sitt barn till sista blodsdroppen om så vore.

Annars ligger hon mest under soffan med sin bebis. Om hon går ut har hon bebisen med sig hela tiden.

Dock låg hon en stund i soffan nyss så jag hann ta en bild på mor och barn.

 

 

 

Ja, hon har skenvalpat. Jag är ju ingen van tikmatte, jag har mest haft hanar genom åren, så jag är ju inte riktigt härdad och fattade först inte att den lilla pipleksaken var hennes valp. Så jag har ju glatt pipit med den idag och tyckt att det var gulligt att Doris till och med gick ut och kissade med den i munnen, och kastat den åt henne och hon har ivrigt sprungit efter... Hjälp! Stackarn! Hon har ju sett det som att jag har kastat runt på hennes barn :-/

 

Nåväl, nu har jag fått olika bud om vad jag ska göra för att hjälpa henne komma ur det här. Jag har bestämt mig för att motionera lite extra, dra in på maten, men låta henne ha sin valp i några dagar - kanske släpper hon den sen helt självmant. Förhoppningsvis ser hon att det bara är en pipleksak i plast :).

 

 

Jag, en ketchupflaska

Det finns dagar då jag kan gå och dra benen efter mig utan att få minsta lilla vettigt gjort.

Det gör mig ingenting, jag tror att man behöver såna dar ibland, och jag tänker inte ha det minsta lilla dåliga samvete för det :). Mer slödagar åt folket!

 

Men så finns det dagar då jag gör hundra saker på en gång. Efter slöandet då inget blir gjort, så blir allt gjort. En sån dag har det varit idag.

Jag har gjort müsli. Jag har bakat ett femtital tekakor. Jag har bakat två filmjölkslimpor med äpple. Jag har fixat ordning köket. Jag har badat min pudel. Jag har lagat mat. Jag har varit och handlat.

Jamen ni ser. Allt det på en söndag!

 

Men att baka, har jag insett, är lite som terapi. Och så doftar det så gott i hela huset, och det blir massor av gott och nyttigt att stoppa in i frysen.

Baka mer! :) Det är mitt bästa tips för dagen!

 

 

Det är ju för sorgligt

http://www.dt.se/nyheter/falun/1.5164427-hembakat-brod-passar-inte-i-skolmatsalen

 

På en skola i Dalarna har barnen haft det alltför bra ett tag. Mattanten har bakat eget bröd och fixat fint salladsbord med bl a rester från tidigare måltider, så barn som inte gillar maten en dag, ska kunna fixa sig en matig sallad.

Men se, det gillas inte av kommunen! Alla barn ska ha lika dålig mat, ty kommunen håller på med att skolmatsprojekt. Då passar det sig inte att nån överambitiös mattant tror att hon kan göra något bättre än på någon annan skola. Nej, bort med det hembakta brödet och in med köpebröd! Och halvera salladsbordet, det där går inte för sig.

 

Det där är så fruktansvärt sorgligt. Jag skulle så gärna jobba som mattant på nån liten skola. Jag är HELT övertygad om att man kan göra bra mat billigt, billigare än fulmaten som serveras på många skolor, men mycket bättre och roligare.

Mattanten i artikeln tyckte säkert också att hennes jobb var roligt. Men nu har hon fått lära sig. Man ska inte vara för ambitiös!

 

Lite trist dock att man inte kan läsa någon förklaring från kommunens sida. En miss av  reportern eller medvetet?..

Passionsdryck

Jag fick en fin present av min syster idag - en flaska fylld med passion! :)

Nej, ingen passionsfruktsdryck eller så. Utan ren passion, i form av rosensaft!

Såhär står det på etiketten:

 

"Saft gjord på röda rosor. Röda rosor främjar passionerad kärlek. De går dessutom att äta. Rosensaft smakar helt enkelt ros. Har man fått smak för den är det svårt att vara utan."

 

Hmm...Aja, klart värt att testa. Passion är ju alltid trevligt :).

Men jag har inte smakat än. Jag vill ju inte bli vild och galen när klockan bara är barnet och vi ska se på Dallas och allt. Och framför allt är det väl bra om både jag och Andreas kan dricka samtidigt så vi inte blir sådär osynkade. Det vore jobbigt.

Det får bli innan tandborstningen ikväll! :)

Finbesök

Idag har vi haft finbesök. Lilla E, 2½ år, har varit här. Ja, föräldrarna också - Es mamma är min lillasyster :). Såklart var det kul att se dem också, men det var E som var hedersgästen ;).

Jag hade fixat favorit i repris till middag åt oss alla (min mamma var också här, klart att hon ville träffa E också!). Det blev de där salviakryddade köttbullarna i tomatsås, med tagliatelle och en sallad.

En sak jag önskar mig, som jag tänker på varje gång vi är många vid matbordet, är en större servis. Gärna en äldre, men med många tallrikar av varje. Nu har jag bara sex tallrikar av varje sort, så jag får snällt blanda dem. Samma med glasen. Men det kan bli rätt fint ändå, i och för sig :)

 

E gillar djur. Och hemma hos moster, DÄR finns det djur minsann :). Efter maten gick vi ut och E fick mata hönsen med överbliven tagliatelle, och så plockade hon in ägg - en hel korg full! :)

 

 

Sen hoppade E på studsmattan. Hela alltet hos moster är som ett stort lekland :)

 

(kolla in den nedersta bilden - exakt så såg jag ut när jag var två år :). E brås på sin moster!)

 

Sen plockade vi en hink äpplen och gick och matade fåren.

 

 

 

Kossorna måste man förstås också se när man är hos moster. De var dock lite väl stora och läskiga, tyckte E, så dem tittade vi på lite på avstånd med mamma...

 

 

 

Vi tog också en kort promenad bort till hästhagen och vinkade åt hästarna. På vägen hem hittade E ett extra fint löv :)

 

 

Sen fikade vi, och så åkte E och hennes föräldrar hem. Det är tråkigt att vi inte bor närmare så vi kunde ses oftare! Men om några år kan ju E ta tåget själv till moster :).

 

 

 

Just det, igår när jag var på ICA så tjyvbläddrade jag i en Hemmets Veckotidning och hittade ett oerhört snyggt reportage. Både välskrivet och med sanslöst bra bilder! :)

 

Kolla gärna på ICA ni med. Eller ännu hellre, köp tidningen (det gjorde jag!) Så här ser det numret ut på utsidan:

 

;)

 

 

 

 

Fårskallar och hönshjärnor

Jag gick ut nu på kvällen en stund med hundarna i trädgården. Jag kom på att jag skulle glo lite på kullen där jag så hemskans gärna skulle vilja ha en grillplats. Har jag berättat om den planen? Jo, jag tänker mig inte en grillplats med en grill eller så. Utan en grillplats där man tänder en brasa och sitter sådär ni vet, på stockar eller så, runt elden och grillar.

Ute på vår baksida finns en så himla fin plats, med fin utsikt och nära till köket (för att hämta grejer), och ja, helt perfekt helt enkelt. På sommaren är det nog inte aktuellt att sitta där och grilla, då är det alldeles för flugigt. Men tänk nu på hösten! Och på våren! För att inte tala om vintern!  Kolla vilken fin plats:

Bort med den fula, trasiga torkvindan! Och fram med stenar och kanske ett cementrör och stockar och ett stort grillgaller. Det skulle bli hur fint som helst!

Men bäst som jag står där så hör jag bräkandet. "BÄÄÄÄ!" "BÄÄÄÄÄÄÄÄ!".

Jodå, på andra sidan staketet hade fåren märkt min närvaro och blev sugna på äpplen.

Såklart hämtade jag äpplen åt dem :). Det ligger sjukliga mängder äpplen i hela vår trädgård, trots mina försök att göra allt möjligt av dem. Se, drivor!!..

 

 

Fåren blev i alla fall glada :)

 

 

Och Doris var nyfiken på dem, men höll sig lite på avstånd för säkerhets skull... ;)

 

 

 

 

En annan hörna i trädgården som skulle kunna bli så fin är ett ganska stort stenparti som just nu är övervuxet med gräs och ogräs. Men titta, tänk så fint det skulle kunna bli!

 

 

 

Rundan i trädgården avslutades hos hönsen. De hade gått och lagt sig för kvällen, så jag behövde bara säga godnatt och stänga om dem. Mina fina höns!

 

 

Kvällen blir lugn och fin. Det blir kanelbullefika - det är ju trots allt kanelbullens dag! Jag har i o f s redan ätit kanelbulle. Jag orkade inte baka, men innan jag hämtade P från skolan så åkte jag till ICA och köpte varma (butiksgräddade) kanelbullar. Sen satt  han och jag i solskenet på yttertrappen och åt kanelbullar som vi sköljde ner med iskall mjölk :). Såna små stunder är så himla, himla mysiga. Det är såna stunder som är det riktiga livet!