Räkmacka med extra allt

Valborgsmässoafton...
Men vi orkade inte ta oss till någon eld. 
Istället blev vi kvar hemma. På matsedeln stod "Korvgryta" vilket kanske tyder på taskig planering - hur festligt är det med en korvgryta på självaste valborgsmässoafton?
Nej, istället gjorde vi räkmackor. Räkmackor deluxe. Räkmackor med extra allt. 

För nu är det så att när man gör räkmackor så ska man ta i. Det ska vara godaste tekakorna, mycket majonnäs, och det ska vara generöst med fina räkor! Det ska vara överdrivet mycket räkor. Och så finaste äggen (våra egna) och fräsch citron förstås, och sallad, och gurka. Och så öser man över dill! Då blir det gott. 

En bit kassler

låg och drällde i kylskåpet. På veckomatsedeln stod "Kasslergratäng".
Jag hade nån bra tanke där när jag skrev det, men jag minns inte vad det var.

Så jag fick hitta på igen :).
Jag är ju förtjust i ananas i mat. Kassler med ananas må vara väldigt åttital, men det är jädrarimig gott! Så det utgick jag ifrån. 
Sen gillar ju inte Andreas ananas i mat så värst, så det tog jag hänsyn till. Tomat gillar han däremot, så fram med några tomater också.
I ett annat hörn av kylskåpet hittade jag en ensam liten bit med Kvibille ädelost, efter en ostbricka i helgen. Den fick också hänga med. Och så den där slatten med det gröna på en purjo. 

En form smordes, kasslern skars i skivor, tomaten likaså. Ananasen var redan skivad, i burk. Purjon hackades.
Sen varvade jag kassler, tomat och ananas i formen lite snyggt. Purjon strödde jag över, likaså osten som jag smulade.
Sen vispade jag ihop grädde med chilisås, ett par teskedar sambal oelek, salt och peppar, och hällde över hela härligheten. 

Råris var gott till, och ärtorna satt som en smäck :). 

Sällskapssjuka

Som de flesta vet nu vid det här laget så har vi åtta små kycklingar i en kaninbur i köket just nu. Vi försökte ju kläcka fram en massa isbar-ägg, men bara två överlevde - Kristina och Mary-Ann.
Sen köpte jag två isbarkycklingar till, plus fyra brahmakycklingar.

Och vilka små personligheter! De två köpta isbarkycklingarna (de är svarta nu men kommer att bli grå) är flaxiga och blyga men nyfikna. Riktiga dramaqueens - de skriker i högan sky om man lyfter upp dem. Den ena av dem är så himla liten och har litet huvud och lång hals så den ser ut som en miniatyrstruts. Greta heter hon. Den andra har inget namn än.

Brahmorna är stora och ulliga - i alla fall tre av dem. Den fjärde är också ullig, men liten. Väger lättare än en fjäder. Birgit är en av de stora, och Tjocksmock (en väldigt tjock liten kyckling) är en annan. Den tredje, gigantiskt stor, har jag inget namn på än.

Men de två "hemmakläckta", Kristina och Mary-Ann - vilka små gosegrisar!! Mary-Ann var lite emlig när hon var nyfödd. Henne fick jag hjälpa lite ur ägget och värma upp i bhn för att hon skulle vakna till liv. Men nu har hon växt till sig.
Men Kristina...ja jösses. Hon var bara dygnet gammal när hon stod och hoppade jämfota i buren för att kunna se över kanten vad jag gjorde vid spisen. Nyfiken i en strut! Och än idag räcker det med att man går förbi buren så SPRINGER hon fram och ska hälsa. Gärna bli kliad lite på halsen. Och allra, allra helst få komma ut ur buren och få springa fritt på bordet eller så. Det är livet, tycker Kristina!
Mary-Ann hänger med syrran och är också lite sällskapssjuk. Såhär ser det ut när man öppnar buren: 

Just det - Kristina och Mary-Ann framme direkt. 

Och man får passa sig, för de är flygiga de små liven! Och nedanför buren väntar ett hav av hundar och katter. Matte får vara med lite. 

Kristina gör ett dödsföraktande flax upp på burkanten. Tur att matte tog emot...
Den gula som tittar på är Tjocksmock.

Att tysta ner är kanske det enda?

Igår skrev jag om rasism, homofobi och annat vansinne.

Jag tänkte mer på det sen, och även på diskussioner jag haft med vänner om det. Och om åsikter jag läst och hört.
Det sägs ofta att lösningen på folks rasistiska (och nu använder jag bara rasismen som exempel, all annan liknande galenskap går att inserta för den som vill, istället för rasism) åsikter är en dialog.
Det är viktigt att man ger sd en möjlighet till dialog, säger man till exempel. 

Och jo, ja, kanske. När det t ex gäller unga sd-sympatisörer, och då pratar jag t ex högstadieungdomar, då tror jag stenhårt på dialog och framför allt ifrågasättande. "Varför tycker du så?", "Vad har du för källa på det?", "Hur tänker du nu, förklara lite mer?". En schysst dialog, men där man är tydlig med sina egna åsikter och framför allt ställer ungen till svars för hans/hennes. Åsikter får man ha, man SKA ha åsikter, men då ska man också ha på fötterna ordentligt. Källkritik är viktigt, det ska man vara tydlig med.

Men de vuxna, helt förtappade? De som redan bestämt sig. De som grundar det beslutet på "fakta" från Avpixlat och Fria tider. Det är dem jag tänker på. Och då tänker jag att ibland kanske dialog inte är vägen? Ibland kanske man, i alla fall som enskild individ, måste ta till annat?
Jag tänker att ibland kanske det ändå är läge att inte alls "föra dialog". Att helt enkelt vägra besvara, vägra befatta sig. Att tiga ihjäl galna åsikter. Att inte ge de personerna ännu en arena att kräkas ut sina åsikter på. Eventuellt nöja sig med att ge en kort och koncist kommentar som visar var man själv står, och sen sätta punkt.
Jag vill inte ha såna åsikter i mitt hem. Jag vill inte ha dem på min facebook-logg. Jag vill inte ha dem i kommentarer på min blogg, och jag vill inte ha dem nån annanstans heller, i min närhet där jag kan sätta stopp.

För en dialog lär inte ändra de personernas inställning. De får bara tillfredsställelse av att än en gång ha fått utlopp för sitt hat, sin ilska, sina aggressioner. Jag vill inte bjuda dem på det.

Det handlar inte om att jag inte tål åsikter som inte överensstämmer med mina. Det jag inte tål är fördomsfulla åsikter. Och jag tål inte korttänkthet, och inte åsikter som förminskar andra p g a deras ursprung eller sexualitet.
Lika lite som jag vill ha en pedofil, våldtäktsman eller djurplågare som orerar över sin sjuka läggning i mitt hem, på min fb-logg, i min blogg, lika lite vill jag ha en rasist eller homofob som gör det. Vissa saker ÄR bara fel, och jag tänker inte bjuda någon på tillfredsställelsen att få ännu ett tillfälle att vädra sina unkna värderingar.

Jag stänger av då. En handflata i ansiktet får de. "Talk to the hand, because the face ain´t listening". Jag sätter en munkavle, jag stänger av ljudet. Så får de sitta där och se dumma ut när munnen rör sig men inget hörs. 

Tråkigaste görat ever...

Det tristaste i matlagningsväg som man kan göra är nog att steka pannkakor.
Trots det gjorde jag det idag, i mitt anletes svett. Många pannkakor blev det... För dels ville jag stå där när min påg kom hem från skolan och att han skulle mötas av pannkaksoset redan i hallen och bli glad. För pannkakor är bland det bästa han vet!
Så blev det, och han tuggade i sig några till mellanmål.

Men så skulle jag ju ha en massa pannkakor till middagen också. För här skulle vankas crepes! Och det skulle vara med köttfärsfyllning. Såhär gjorde jag:

Crepes med köttfärsfyllning

12-14 pannkakor
1 kg nötfärs
1 stor gul lök
2 stor morötter
2 msk tomatpuré
en skvätt äppelcidervinäger
..och sen kryddor efter smak. Jag hade i Colmans senapspulver, paprikapulver, chiliflakes, salt, svartpeppar, worcestershiresås, japansk soya och lite socker.

Riven ost
Hacka lök fint och riv morötterna grovt. Fräs i lite olja så de blir mjuka. Tillsätt färsen, bryn den. Krydda.

Lägg en sträng med köttfärs på varje pannkaka, rulla ihop och lägg med skarven nedåt i en ugnsform, tätt ihop. Strö över osten, och så in i ugnen 225 grader i en kvart eller tills osten fått fin färg.
Servera med sallad och en klick creme fraiche.

Offerkoftor som stör mig

Överallt finns de, de berömda "Jag är inte rasist, men...". "Jag är inte homofob, men...". Ja, ni fattar. Folk som har åsikter som de inte tänkt igenom så noga, men som ändå rapar ur sig dem i tid och otid fastän de fattar att det är helt sjuka åsikter, men ändå måste de liksom få ur sig dem på nåt vis så därför lägger de till det där "Jag är inte blablabla, men...".
Ofta (inte alltid) är det samma personer som kommer med märkligheter som det himla genomtänkta "Man får ju inte ens diskutera invandring och flyktingpolitik längre!!". Dramatiskt och självömkande drar de sin offerkofta hårt omkring sig. 

Till dem vill jag säga: Hallå? Vem säger att man inte får det? Jag diskuterar det jätteofta och har aldrig blivit hindrad, någonsin. Jag får mothugg, det får jag (oftast av "Jag är inte rasist, men..."-personer). Men det är ju inte detsamma som att jag inte FÅR diskutera. Jag får diskutera precis hur mycket jag vill, och det får alla andra också, oavsett åsikt. Kanske inte i alla forum och på alla arenor, men det är det ju ingen som får. Oavsett åsikt.

Men har man rasistiska åsikter (eller åsikter som man själv kanske tycker är jättekäcka men som andra kan uppfatta som rasistiska, eller homofoba eller liknande avarter), då får man faktiskt räkna med att inte stå oemotsagd. Man får räkna med mothugg, man får räkna med att folk ser på dig som vore du en idiot. För det kanske du är.
För så enkelt är det, att resonerar du som en rasist eller homofob eller allmän idiot, då får du räkna med att folk SER dig som en rasist eller homofob eller idiot och att de säger det. Det är bara att tugga i sig!
Det betyder ju inte att du inte FÅR säga alla de där sakerna. Bring it on bara! Kräks ur dig hur mycket dumheter du vill!
Men räkna inte med att jag ska vara tyst. 

Fint skareva!

Eftersom dagen har varit så varm och fin och somrig, blev det förstås grillat till middag.
Finaste hängmörade biffen åkte på grillen efter att ha legat i marinad (en skvätt balsamvinäger, en skvätt japansk soja, lite honung samt lite flingsalt och peppar).
Och till det färskpotatis (såklart inte svensk, men den var faktiskt god!), persiljesmör och så en sallad som jag gjorde tidigare på dan och nästan hann äta upp innan middagen för den var så god. Jag hade i grönsallad, gurka, tomat, paprika i olika kulörer, purjolök, rödlök, fetaost, sockerärtor, couscous och rostade solrosfrön. Och så en god vinägrett över. Ja jädrar så gött!

Hela middagen blev makalöst god. Köttet bara smälte i munnen och allting passade så fint ihop. Och så satt vi ute och åt - bara det gör ju att ALLT smakar godare :)

Till kvällsfikat gjorde jag vårens första rabarberpaj. En enkel en, med smuldeg och så vispade jag ihop marsansås ur påse :). Lite fusk är ok.
Vi satt på bänken vid söderväggen, i kvällssolen och bara njöt...

Ljuvliga sommar!

Det är sommar nu. Ja, det är det!
I alla fall är vädret sånt på dagarna. På natten blir det fortfarande lite kallt, men dagarna är fantastiska!
Idag är det söndag, bara jag och Andreas hemma. Vi tog en förmiddagsfrukost ute på framsidan, på plattorna som vi la förra sommaren. Eller som Andreas la. Om jag ska vara ärlig :).
Surdegsbröd med philadelphiaost och en massa grönsaker. Lite juice, en kopp te och ett päron. Där hade jag kunnat sitta i timmar!...

Även hönsen kom och tiggde lite frukost! Mina fyra fina nya Lohmann-tjejer - Olga, Fru Petrell, Kommandoran och Prusseluskan. 

Blixten kom förbi också. Även de fyra nya tjejerna börjar lära sig att katterna inte utgör någon fara. 

Nu har vi skjutsat lite rekvisita till teatern där Johanna och Albert och deras klass repeterar för fullt på sin slutproduktion. Vi stannade till vid stans bästa kondis. Där fanns gårdagens bakelser för halva priset. Jag köpte rubbet och skänkte till teatermänniskorna :). Hoppas att det smakade.

Och så upptäckte jag precis att lilla Mary-Ann är sjuk :( I morse var hon lika glad och yster som de andra. Men nyss låg hon i buren med benen helt utsträckta bakåt och kunde inte använda dem. Nu har hon fått sitta en stund innanför min tröja, och när jag satte tillbaka henne kunde hon i alla fall stå korta stunder. Kanske är det nåt övergående...hoppas det!

Ägg överallt!

Ägg kan man verkligen ha till ungefär vad som helst. Speciellt så fina ägg som våra höns ger oss :).

Idag gjorde jag en köttfärslimpa som jag mindes från min barndom. Mamma hade kokt ägg i. Jag minns inte om jag tyckte om det eller inte, men jag minns att jag tyckte att det såg vackert ut.
Idag gjorde jag min barndoms köttfärslimpa - med hela kokta ägg i, och så bacon ovanpå! Bacon vet jag inte om mamma hade, men bacon och ägg funkar ju bra ihop i alla lägen tänkte jag och körde på. 

Köttfärslimpa med ägg och bacon

500 g köttfärs
ca 1 dl pankoströbröd
ca 1 dl mjölk eller grädde (eller blandat)
1 rått ägg
3 kokta ägg
2 msk köttbuljongpulver
1 tsk salt
1 tsk svartpeppar (grovmalen)
1 msk Colmans senapspulver
1 pkt bacon

Häll ströbrödet i en stor bunke. Blanda med mjölk/grädde. Blanda i ett rått ägg, köttbuljongpulver, salt, svartpeppar och senapspulver. Blanda ihop allt väl.
Ha i köttfärsen och blanda den med det andra, så det blir en smidig smet.
Ta ungefär hälften av smeten, forma till en avlång, platt "limpa" i en smord ugnsform. Gör en fördjupning mitt i, där du lägger äggen på rad.
Täck äggen med resten av färssmeten, forma till en fin köttfärslimpa. Skär baconskivorna mitt itu och täck limpan med dem.
Om man vill kan man lägga grönsaker omkring, det blir gott :). Jag tog lite slattar ur frysen - wokgrönsaker och haricot verts. Strödde dem runt limpan, och hade lite flingsalt över grönsakerna. 

In i ugnen, 200 grader i ca 45 minuter eller tills limpan fått fin färg och är färdig rakt igenom.

Skär i fina skivor och servera med potatis och brunsås. Jag  hade även lite saltgurka till. 

Och jag vet fortfarande inte vad jag tyckte om ägg i köttfärslimpa när jag var liten. Men nu när jag är vuxen tyckte jag att det var - gott! Jättegott, faktiskt :) Speciellt i kombination med baconet. Testa!

En härlig dag!

Igår hade jag sorg. Jag upptäckte nämligen att mitt kameraobjektiv var sönder - det ville inte zooma.
En snabb googling sa mig att jag skulle bli drygt 2000 kronor fattigare inom en snar framtid. Såhär när man är sjukskriven är man ju inte nån rich-bitch direkt, och dessutom med ett studentfirande i antågande så kändes det inte som att 2000 kronor var exakt vad jag hade över till ett nytt objektiv.
Men kanske kunde det gå att laga till en billig peng, försökte jag trösta mig (fast insåg att sånt brukar aldrig funka - det brukar alltid vara lika bra att köpa nytt ändå..).
Nåväl, skam den som ger sig. Jag begav mig idag (vänligen skjutsad av Andreas, min ständige färdtjänst) till min favvo-fotoaffär i en småstad nära mig. Butiksägaren, som verkligen kan sin sak annars, skakade bara på huvudet och sa att nä, han har inga Samsung och inte heller har hans leverantörer några såna objektiv. 
- Åk till Elgiganten eller MediaMarkt, föreslog han. 
Vilket inte jag ville, för min erfarenhet av dessa är inte så jättebra.
Det finns en till fotoaffär i småstan, men jag brukar inte gilla att gå in där...eller alltså, jag vet inte, det är väl inget fel på dem, men det har i alla fall inte blivit så. 
Men nu gjorde jag det! Och jag visade mitt stackars objektiv för den unge mannen bakom disken. Han vred och vände lite på det, tittade, kände. Sen tog han i med hårdhandskarna, ganska våldsamt, och det hördes ett ljudligt *KLICK* - och se, objektivet funkade igen! :)

Jubel och klang, noll kronor tog han för detta stordåd, och jag lovade dyrt och heligt att nästa gång jag behöver något i teknikväg skulle jag komma in till dem :).
Så nu har jag en fin, fungerande kamera igen! Kameran är nog en av mina absolut favvoprylar, trots att jag inte är så mycket prylmänniska.

*********

Idag har jag även tagit ut kycklingarna för första gången. Alltså ut, på gräsmattan. Dock vågade jag inte släppa dem vind för våg med tanke på alla katter och hundar som finns här. Och med tanke på att kycklingarna är ÅTTA stycken. Och med tanke på att jag går som en 90-åring och inte ens hinner ikapp en springande kyckling så var det inte tanke på några lösspringande kycklingar.
Istället fick de ha burens överdel över sig, men det gröna gräset under sig. De blev lite förvånade först, och alldeles tysta. Men sen sov de i solen, och låg och verkligen sträckte på sig och lät solstrålarna skina ända in under de små vingarna :). 

Doris och Igge ville titta på kycklingar.

Tittut! Den lilla bruna brahmakycklingen som varit lite hängig i några dar, tog en titt ut i friheten.

Jag tror att min pudel behöver klippa sig i ansiktet. 

På kvällen gick grannen Annida förbi med sina små lamm, August och Gottfrid. Pudeln kände väl igen sig på nåt sätt och ville hälsa. 

Hitta pudeln!

Doris blev väl lite nervös över den slående likheten mellan henne och lammen och började gapa. Min lilla gapstare...

August tittar irriterat på en gapande pudel. 

Till slut ledsnade August och stångade pudeln med sitt lilla ulliga huvud. Äntligen fick August känna sig lite tuff :D

När lamm-mamman Annida gick in för att byta om fick August och Gottfrid vänta utanför. Vilket skapade ett herrans liv hos dem....
De stod där på trappan och skrek sina allra mest hjärtskärande "BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ". Ända tills matte kom ut igen. 

Ja, så är livet på landet. Alldeles ljuvligt! 

Hittepåmat igen!

Idag lät jag fantasin löpa fritt igen när jag skulle laga mat. Dock inspirerad av alla de tonfiskgratänger jag läst om - att man ska lägga skivad kokt potatis i en form, sen tonfisk ur burk och sen en hollandaise över, och så in i ugnen. 
Men det tycker jag låter kladdigt och stabbigt och fult, så jag tog bort hollandaisen och gjorde en egen variant!
Och eftersom själva potatisen och fisken och det blev en torr variant, utan nån grädde eller sås eller så, så blev det väl ingen gratäng direkt...utan mer en tonfisklåda!
Till det blev det hemmagjord remouladsås (som du kan hitta receptet på HÄR), och så gröna ärtor och lite extra citron.
Det här är mat så det räcker till två middagar till mig och Andreas, minst. Alltså 4-5 portioner inalles.

Tonfisklåda

8-10 potatisar (normalstora)
olivolja
3 burkar tonfisk i vatten (kolla så de är fångade på ett sätt så inte delfiner kommer till skada!!)
3 färska tomater
½ citron
hackad gräslök
hackad dill
salt
grovmalen svartpeppar

Skala potatisen, skär den i ca ½ cm tjocka skivor. Förkoka i ca 10 minuter.
Häll av vattnet och häll potatisen i en ugnssäker form som du penslat med lite olivolja. Salta lite. Ringla lite olivolja över.
Fördela tonfisken över potatisen. Skär tomaterna i skivor och fördela över tonfisken. Skär citronen i skivor och fördela även den över tomaten.
Strö över rikligt med gräslök och dill. Salta och peppra. Ringla lite mer olivolja över, och så in i ugnen, 225 grader tills potatisen är helt mjuk och allt fått en fin färg. 

Småprat

Det är nästan dagligen som någon frågar mig, antingen ute på byn eller i telefon eller på nätet - "Hur mår du nu?".
Och frågan och tanken är ju jättesnäll (oftast, det FINNS de som bara frågar av ren Krösamaja-nyfikenhet, men dem känner jag igen ganska lätt och berättar inget för..). Men ibland önskar jag att jag hade skrivit ner hur jag mår, tryckt ut i ett antal ex och delat ut till den som frågar. För det är ju så att för DEM är det ju inte tjatigt, de frågar ju bara om de vill. Men jag orkar inte dra hela historien. Och vet heller inte hur mycket av den jag ska dra. Är personen verkligen intresserad, eller frågar h*n bara av artighet? Är det av artighet så förstår jag mycket väl att man inte vill höra hela storyn i sin helhet. Det vill inte jag heller alltid när jag frågar nån ytligt bekant nåt sånt.
Men är personen intresserad på riktigt är det ju ganska förmätet av mig om jag inte svarar på riktigt också. Det är jättesvårt det där.

Så nu gör jag såhär, att jag skriver ner här hur jag mår nu. Den som verkligen vill veta mer eller prata mer om det, gör det - resten låter bli, och jag blir inte det minsta ledsen därför att jag tycker också att det är ganska trist att prata sjukdomar :). Så, om du tycker att du inte direkt hör till intresseklubben - sluta läs här, läs nåt annat inlägg istället eller surfa vidare. Jag lovar, no hard feelings!
Men om du undrar så kan du läsa vidare:

Nu är det, på söndag, fyra månader sen jag fick min stroke. Att bli "frisk" igen, eller i alla fall någorlunda återställd (om man blir det, alla blir ju inte det men jag räknar med att bli det) tar oftast 1-2 år. Så jag har ju en bit kvar. Så att jag inte är som förr är ju inte konstigt alls, egentligen. Bara väldigt frustrerande stundtals. Jag menar, FYRA månader! Det är ganska lång tid. Det är dags att jag blir pigg igen, känner jag.
Men fortfarande är jag väldigt yr. Det är jag dygnet runt, så fort jag är vaken. Det snurrar i hela huvudet, och balansen är verkligt kass stundtals. Jag snubblar (har aldrig ramlat hittills, knack-knack-ta-i-trä) och fumlar, jag har ofta svårt att gå även på plant golv. Jag GÅR, och många säger "Men det syns ju inget på dig!". Men det gör det, det vet jag, men inte hela tiden. Och det kräver koncentration att gå rakt! Så om ni hör någon som säger att jag har synts på bygden, vinglandes, full som en alika - stryk det där med full som en alika. Jag vinglade säkert, men inte p g a rusdrycker ;) (jag har inte druckit en droppe alkohol sen jag blev sjuk). Och upplys gärna personen som säger det också.

Jag har min hjärntrötthet som är bedövande, men den har jag skrivit om tidigare så den lämnar jag därhän. Konstaterar bara att jag orkar inte som vanligt. Om en vanlig person vaknar med tio kilo ork på morgonen och går och lägger sig med bara ett kilo kvar på kvällen, så VAKNAR jag med typ ett kilo på morgonen. Det kilot får jag hushålla med bäst det går. Ungefär så är det.

Jag har fortfarande ingen/konstig känsel på vänstersidan av huvudet. Jag känner absolut inget om jag t ex noppar ögonbrynet där, men däremot är jag oerhört håröm - det räcker att Andreas pillar lite i mitt hår på vänstersidan så skriker jag i högan sky, "DRA INTE SÅ HÅÅÅÅÅRT!!".
Vänstra ögat är helt uttorkat, jag får droppa det tio gånger om dan minst. Det lindrar, men det tar inte bort känslan av att ständigt ha en stor skorpsmula i ögat. Plus att min feeling för värme och kyla är lite rubbad - ögat känns som en isbit.
Högra sidan av kroppen funkar ungefär likadant. Jag kan nypa ganska hårt i armen eller benet utan att känna nåt. Men att ta på en tröja eller byxa så den liksom glider utmed huden kan vara så smärtsamt så jag drar efter andan.

Jag har tinnitus. Det ringer skyhögt i öronen på mig all min vakna tid. 

Tidigare var jag dålig på att känna igen ansikten. Nu är jag helt värdelös på det. Jag kan se folk i ögonen och inte känna igen dem fastän det är nån jag känner ganska väl. Mina närmsta känner jag igen, men om det är typ barnens lärare eller barnens kompisars föräldrar, eller någon jag jobbat med för några år sen ett kortare tag, blir det ofta körigt. Och pinsamt ibland, folk tror väl att jag är fisförnäm eller otrevlig. Och det kanske jag är också :), men i de här fallen är det absolut inte min mening att inte hälsa. Jag känner bara inte igen!

Jag har tappat lite av min planeringsförmåga. Dels för att minnet är lite kort, och dels för att jag har svårt att greppa hur mycket jag orkar egentligen. Jag tar gärna i för mycket och blir sen helt utslagen. Men det håller jag på att lära mig att bli bättre på, med hjälp av min arbetsterapeut.

Ja, lite så är det.
Och nu är det färdiggnällt för lång tid framöver här på bloggen, det lovar jag :). Jag ville bara berätta. Om nån vill veta.

Men det är en oerhört härlig årstid att vara sjukskriven på, det måste jag säga :)
Nyss satt jag och min påg (min tonårspåg!!!...tänk att han är så stor. Och idag är han hemma och har ont i halsen..) ute på bänken vid söderväggen och tog lite sen frukost/förmiddagsfika. Jag tog en kopp te och ett fruktfat. Och solen sken, och hönsen kacklade, och hundarna lekte och katterna kom fram och gosade. Och där satt vi i solens sken och pratade om allt möjligt. Jag säger bara det - han är verkligen en av jordens roligaste människor, min påg! :)

Egna påhitt är bäst

Jag gillar att hitta på eget när jag lagar mat. Jag kan surfa runt på matbloggar i timtal och bli inspirerad, men när det väl gäller så tycker jag att det är roligast att ta de där inspirerande recepten och göra om till mina egna. 

Idag hade jag en tanke om att göra en rispytt med köttfärs. Det fiffiga med sån mat är ju att man har i precis det man vill ha, och råkar ha hemma. Perfekt sätt att göra av med små slattar av grönsaker och annat!

Den här pytten blev stark och god, och jag kommer definitivt att göra den igen! Till den serverade jag en god sallad med lite blandade salladssorter, tomatklyftor, gurka, röd paprika samt fetaost och så en vinägrett över. Och jag gjorde även en liten vitlökssås som passade perfekt till! Bara creme fraiche, pressad vitlök, salt och svartpeppar. That´s it!

Själva pytten då? Jo, såhär:

Färgglad rispytt med köttfärs

2 dl råris (okokt)
500 g nötfärs
lite rapsolja
1 gul lök
15 cm purjolök
ca 1½ paprika, men uppdelat i olika färger (jag hade gul, röd och orange)
en näve haricot verts
2 morötter
½ dl hackad persilja
salt
peppar
chiliflakes
paprikapulver
en skvätt äppelcidervinäger

Sätt råriset på kokning enligt förpackningen.
Hacka lök, purjolök och paprika. Riv morötterna grovt. Fräs alltsammans i oljan så de blir mjuka och glansiga. Lägg i köttfärsen, rör om så köttfärsen blir finfördelad. Låt fräsa så köttfärsen blir genomstekt.
Ha i haricot verts, låt fräsa en stund till. Krydda med persilja och de andra kryddorna, skvätt över vinägern, smaka av ordentligt så det blir lagom!

När riset är färdigkokt, häll av ev. överblivet vatten och blanda sedan riset med färsröran. Klart!
Lite pressad citron över köttfärsröran blev en höjdare!

Fruktig frukost

Ofta, speciellt på helgerna, gillar jag frukost. Men ibland tycker jag att frukosten är svår. Inget känns gott.
Idag var en sån där svår dag.
Men som tur var hade vi handlingsdag igår och hade fyllt på med mängder med frukt. Så det fick bli en enkel fruktsallad! Inte helt optimalt förstås, inte så mycket proteiner t ex. Men bättre än en sunkig macka eller nåt :).

Och vackert är det ju!

Lax är _definitivt_ påskigt!

Idag skulle det lagas lax. Till mig i alla fall - Andreas har i alla år påstått att han inte gillar vare sig lax eller romsås, och romsås tänkte jag göra idag också.
Så han lagade den delikata rätten fiskpinnar (Findus) och klistrigt mos till sig själv.
Men nog åt han romsåsen också, när det väl kom till kritan :). Och vem skulle inte göra det, för den är kalasgod!

Romsås till fisk

2 dl gräddfil
1 dl majonnäs
1 burk röd rom
1 liten hackad rödlök
3 msk hackad dill
en skvätt pressad citron
salt, svartpeppar
en dutt socker

Rör ihop allt, klart!

Laxen tinade jag bara, och kryddade med salt och svartpeppar samt lite hackad gräslök. Och så in i ugnen, 200 grader tills den var klar. Kanske tog det 10-15 minuter?
Kokt potatis samt en sallad till!

Finmiddag för två

Ikväll blir jag home alone. HELT alone, ja förutom diverse hundar, katter, kycklingar och höns då.
Det har inte hänt på...ja, när sov jag helt ensam sist? Det måste varit för sådär en fem år sen eller nåt.
Jag har inte bestämt än hur kvällen ska se ut, men kanske hänger jag vid datorn, kanske kollar jag nån film. Baka lite ska jag göra i alla fall, för imorgon förmiddag får vi besök av svärsonens familj och då vill man ju bju på nåt gött :). Jag tänkte mig klassikern drömtårtebakelser med grädde och konserverad persika på. Men det tänkte nog alla andra också såhär till påsk, för persikohyllan ekade tom på ICA. Så det fick bli små konserverade mandarinklyftor istället. Det ser ju inte ut som ett ägg, förvisso, men gott är det ju.

Men nu i eftermiddag lagade jag en riktig finmiddag, såhär till påskdagens ära! 
- Det känns som slöseri att laga såhär fin mat och så är det bara du och jag hemma, sa jag till Andreas.
Men han tyckte tvärtom.
- Jag tänkte precis säga att det var himla bra att vi lagade det här idag, när det bara är du och jag!

Så vad blev det för finmiddag då, undrar kanske nån?
Jo, det blev en rostbiff på hängmörat nötinnanlår. Den rensade jag från hinnor och fett, knöt upp med snöre, kluddade in med vitlöksklyftehalvor och klappade in en blandning av salt, svartpeppar, rosépeppar och cayennepeppar runtom. In i ugnen, 175 grader. Tanken var att ta ut den när innertemperaturen var 60 grader, men jag råkade somna så det blev aningens mer än så. Men rosa var det fortfarande, och väldigt gott! Men nästa gång ska jag nog ta till flingsalt - det ger mer smak.

Till köttet serverade jag råstekt potatis. Jag blev inspirerad en gång av Kryddburkens (www.kryddburken.se) råstekta potatis med lime och ingefära, och det gjorde jag idag också. Passar fint såhär till våren tycker jag, med lite friskare variant. Men jag gjorde en egen, följde inte receptet alls utan brassade på på eget vis.
Skalad, skivad potatis la jag i en stor form. Hackade rödlök ganska smått, likaså ingefäran samt två vitlöksklyftor. Allt det strödde jag över potatisen.
Sen ringlade jag över mycket olivolja, och så kryddade jag med flingsalt (mycket!), svartpeppar, grovt krossad rosépeppar samt timjan. Till sist tog jag några klyftor med lime och pressade över. Sen blandade jag ihop det hela med händerna, så allt det goda blandades väl.
In i ugnen 175 grader, bredvid rostbiffen, i en timme ungefär. På slutet, när rostbiffen var ute och låg och vilade i aluminiumfoliepaket, höjde jag värmen i ugnen så potatisen fick fin färg.

Bearnaisesås och haricot verts till, så blev det en riktig festmiddag! Egentligen var planen även en rödvinssås, men dessvärre hade vi glömt tjacka rödvin så det fick duga med bara bearnaisen. Och det gjorde det :).

Lite påskigare idag

Igår grillade vi som sagt hamburgare. Inte ett dugg påskigt, trots att det var långfredag och allt.

Dagens middag var betydligt mer påskig, eller vad folk i allmänhet ser som "påskmat" i alla fall. Lite lättare, mer äggigt, räkor, majonnäs... Ja, jag gjorde tonfisk- och räkroulad!

Det här är världens bästa rätt på det viset att den dels är fantastiskt god, och dels så lätt att ha till allt. Man kan ha den som ensamrätt, som vi hade idag. Man kan ha den som förrätt. Eller kanske på ett buffébord?
Och man kan ju för all del variera innehållet. Jag hade som sagt tonfisk i, men gillar man inte tonfisk går det ju att hacka räkor eller kräftstjärtar eller vad man vill och ha i istället.

Jag har skrivit om den här rouladen förut, så jag länkar. HÄR hittar du inlägget!

Idag har vi dessutom haft utefrukostpremiär! Bord och stolar släpades fram till plattorna på framsidan, och i förmiddagssolen satt jag och Andreas sen och åt stekt ägg och bacon, i kortärmat :). Helt vindstilla var det! Mer såna förmiddagar, tack!

Stackars Jesus...

Han hängde där på korset och led för oss. Och så kan jag inte ens bemöda mig att laga en ordentlig påskmiddag. Eller åtminstone hållit det hela lite asketiskt, för att lida lite vi med. 
Nej, här firades pågens födelsedag i förskott så här brassades det burgare på grillen! Finburgare av finaste nötfärs, av laddningen vi fick hem för nån vecka sen. Färs, salt och peppar - det är allt. Sen plattar man till stora fina hamburgerbiffar. Och eftersom köttfärsen är av så fin kvalitet, så försvinner inte hälften i vatten heller när man grillar.

Jag ville egentligen baka egna hamburgerbröd, men eftersom orken inte är på topp fick det bli köpebröd. Det gick fint det med :) Jag vill alltid värma brödet i ugnen lite så det blir lite rostat. Och så på med alla tillbehör - i rätt ordning! Bröd, dressing, mycket sallad, rödlök i tunna strimlor, självaste hamburgerbiffen, ost, bacon, saltgurka i avlånga skivor, ketchup, bröd. Då blir det korrekt! :)

Och så god klyftpotatis till... Jag klyftar potatisen, lägger i långpanna. Smälter en rejäl klick smör och pressar i 2-3 vitlöksklyftor. Häller smöret över potatisen, kryddar med grovmalen svartpeppar, torkad basilika samt paprikapulver, och så rikligt med flingsalt. Rör om ordentligt med händerna, och så in i ugnen - 200 grader i 45 minuter eller upp till en timme, lite beroende på. Potatisklyftorna ska ha fått ordentlig färg!

Till efterrätt hade födelsedagsbarnet önskat "en kladdkaka med smält mjölkchoklad och Pollys på". Så det blev det! En god men oerhört mäktig kaka blev det. Så en klick grädde och några syrliga, goda jordgubbar satt som en smäck till.
Kakan bakade dottern, så jag har ingen aning om receptet. 

Stuvad blomkål

Idag var det sannerligen vardagsmat som bjöds på i Lantlollans kök. Ugnsstekt falukorv med stuvade blomkål och morötter!
När jag gör ugnsstekt falukorv slänger jag gärna med lite smått och gott som jag hittar i kylen. Idag blev det bara rödlök, men det är inte så bara - det blir fantastiskt gott i ugnen!

Morötter skalar jag och slantar, och blomkålen var färdigskuren ur frysen, i buketter.
I med allt i kastrull, på med vatten så det täcker och så lite salt. Koka tills grönsakerna är mjuka. Egentligen gillar jag lite tuggmotstånd, men idag blev det väldigt mjukt eftersom jag grejade med annat :).
Sen gör jag en stuvning - lite smör som smälter i en gryta, i med några matskedar vetemjöl, vispa, häll i mjölk lite i taget, vispa hela tiden.
Låt stuvningen vara ganska tjock, lite filmjölkskonsistens nästan. Salta, och så lite vitpeppar. Smaka av.
När grönsakerna runnit av i durkslag är det bara att ha i dem i grytan, rör om. Klart!

Några fräscha grönsaker, t ex gurka och tomat som här, är gott till. 

Påskpyntat

Behöver man mer pynt än såhär?
Om JA - så kan jag berätta att ikväll åker jag och hämtar hem kanske 6 kycklingar till.
Titta så söt Mary-Ann är! Och hon äter Keso från fingret... Och så skriker båda kycklingarna när de hör min röst, och vill komma upp. De tror att jag är deras mammi!

Grillat är godast

Nu är den igång - grillsäsongen.
Idag gav vi oss på grillspett. Det fanns både kycklingfilé och fläskytterfilé att välja på, båda marinerade sen i förmiddags i en sweetchilimarinad. Och så till det basmatiris, sallad, bearnaise och så en hemmagjord, oh-så-god jordnötssås!

Såhär gör jag jordnötssåsen:

Jordnötssås

2½ dl jordnötssmör
1 burk (400 g) kokosmjölk
2 tsk röd currypasta
1 tsk sambal oelek
saften av en halv lime
salt
1 tsk socker

Blanda allt i en kastrull, vispa ihop. Koka upp och låt sen puttra på väldigt svag värme i en halvtimme. Låt svalna, servera!
Hur enkelt som helst alltså :). Och vansinnigt gott just till kyckling! 

Det blev bara två.

Kycklingar, alltså. Eller jag ska väl inte säga "bara" - jag trodde ju i onsdags att det skulle bli noll :).

Två små glada kycklingar springer runt i en bur på vedspisen i köket. De är söta som socker! När jag pratar med dem piper de i högan sky och vill upp. De tror att jag är deras mamma! :)
Imorgon ska vi åka iväg och köpa några kycklingar till. Risken är ju att många blir tuppar så det gäller att ha ett gäng så det blir _nån_ höna åtminstone. Usch så könsdiskriminerande egentligen...

När jag sitter vid datorn eller hänger i soffan så har jag ofta mina små kycklingar innanför tröjan, mellan mina behag. Eller så går de runt på min dator, den är ju varm och skön och så har de sin mammi nära :). 

Alla borde nån gång få ha en egen kyckling! Man blir alldeles varm i själen...

En svärmorsgryta

Köttgrytor är alltid tacksamt. Jag hade en skinkstek från fulkorgen liggande i frysen, och den fick idag bli en "Grytt a la Pytt".
Det här är en gryta som min svärmor lagat sen Andreas var liten. Den kommer ursprungligen från ICA-kuriren, och det må låta tråkigt - men grytan är kalasgod! :) Och man kan ju krydda lite mer om man tycker det. Jag tycker att den är bra som den är.
Idag var det inte ens jag som lagade maten, förresten. Jag var matt efter nattens förlossningsäventyr så jag sov middag på eftermiddan. När jag vaknade var maten så gott som klar. Och god blev den! :)

Grytt a la Pytt

ca 1 kg fläskkött
3 gula lökar

4 msk paprikapulver
3 msk curry
3 msk vetemjöl
4 dl vatten
4 dl grädde
4 msk ketchup eller chilisås (jag gillar chilisås bäst)
salt, peppar, socker

Hacka löken grovt, fräs i smör. Tillsätt paprikapulver och curry, låt fräsa en stund till.
Skär köttet i bitar, ca 2*2 cm. Häll mjöl, lite salt och lite peppar i en fryspåse, lägg i köttet och skaka om så köttbitarna blir täckta.
Lägg ner köttet i grytan, rör om och häll sedan på vatten, grädde och ketchup/chilisås. Rör om, och låt sen puttra i ca en timme på medelvärme.
Smaka av innan servering med ev. mer salt och peppar, samt en liten gnutta socker.

Servera med ris och en sallad!

Förlossning!

Jag hade gett upp hoppet om mina fina gröna isbar-ägg. (Isbar är en hönsras som lägger ljusgröna ägg, och jag hade lagt såna i en kläckmaskin för drygt tre veckor sen, se tidigare inlägg).
I onsdags var det beräknad kläckning, men det var helt stilla i äggen - jag varken hörde eller kände något i någon av dem.
Så jag gav upp.
- NEJ, sa Andreas. - Vänta en vecka till! Det kan ju dröja!

Och jo, det kan dröja. Men kläckmaskinen hade varit väääääldigt ojämn i temperaturen, alla 21 dagar som äggen legat däri. Egentligen ska den ligga väldigt jämnt åtminstone mellan 37 och 38 grader.
Så nä, jag hade gett upp hoppet sen länge, och nu när det var så tyst om äggen (det brukar pipa i dem på slutet) så insåg jag att loppet var kört.

Men så igår kväll, sent, skulle jag gå och lägga mig. Bara ta en dusch först. Och jag kastade en blick mot kläckaren när jag gick förbi - och döm om min förvåning när jag ser en mörk fläck på en! Jag kollar närmare och inser att det är ett hål! :) En liten svart näbb sticker ut och piper.

Jag ropade ner Johanna och Albert, och Andreas och Albert satte ihop buren vi tänkt ha kycklingarna i till en början, och monterade upp värmelampan. Jag och Johanna knackade på alla ägg - det pep i sammanlagt fyra, inklusive den som hade ett hål.

Sen kunde ingen sova på länge. Men inget hände på nån timme, så alla gick och la sig ändå sen.
Men inte kan man sova när man ska bli mamma! Så jag gick upp igen och läste lite i hönsboken, och åååh - nån halvtimme senare fick jag se den första kycklingen komma till världen! Det var dock inte den svarta, utan en blågul (??..). 

Lycka! :)
Jag satt kvar en stund medan den började torka. De ser så fula ut när de föds men så blir de helt fjuniga och mjuka!

Sen orkade jag inte vara vaken mer så jag somnade, men gick upp ett par gånger på natten för att se vad som hänt. Tyvärr dog den svarta sen, den orkade inte ta sig ut. Och ett av de andra äggen tystnade också.
Men i ett pep det, och den har precis kläckts. Men den ligger mest och flämtar och piper lite, så jag har inte så stora förhoppningar om att den ska leva så länge till... :(

Men Mary-Ann lever! (uttalas Marianne)
Och hon är oerhört livlig och pratsam och sällskaplig! :)
Jag bekymrar mig för henne, dock. Alldeles ensam? Det känns hemskt. Så jag ska ringa hönsuppfödarmänniskan Conny och höra mig för om han har någon nyföding som kan få flytta hit idag. Mary-Ann måste få en vän!

Åhnej, min rabatt!

Jag kom ut nyss och gjorde en ruskig upptäckt - mina rabatter hade förvandlats till hönsbadkar!
Det var sol och vår, så hönsen kände för ett dopp. Och höns badar ju liksom inte i vatten, utan i jord. Den torra rabatten nedanför tv-rumsfönstret tyckte de var perfekt. Så när jag kom ut låg det en hel hög med höns och åmade sig i min rabatt. 

Jag och min lille påg satte oss ute lite i solskenet. Mammi ska ju vila och pågen kom med och höll mig sällskap. Han tog med sig lite eftermiddagsfika - jag hade bakat kärleksmums. Och så lite mjölk därtill..

Man kan inte annat än njuta just nu. Vilken underbar årstid!! Det blir mer och mer blommor för varje dag. Så himla fint!

Och rabarber! Inte mina rabarber utan grannens. Men jag brukar få låna lite.. :). Snart är det dags att plocka för vårens första rabarberpaj och kanske lite rabarberkräm?

Svartvinbärsbuskarna är verkligen på gång också. Inte mina, de heller - men de förgyller min omgivning varje dag :)

Och som grädden på moset kommer min älskling hem - det är fredag, och ikväll ska vi laga god mat och bara vara! 

Ibland är det härligt att leva!