söndag 13 april 2014

Förlossning!

Jag hade gett upp hoppet om mina fina gröna isbar-ägg. (Isbar är en hönsras som lägger ljusgröna ägg, och jag hade lagt såna i en kläckmaskin för drygt tre veckor sen, se tidigare inlägg).
I onsdags var det beräknad kläckning, men det var helt stilla i äggen - jag varken hörde eller kände något i någon av dem.
Så jag gav upp.
- NEJ, sa Andreas. - Vänta en vecka till! Det kan ju dröja!

Och jo, det kan dröja. Men kläckmaskinen hade varit väääääldigt ojämn i temperaturen, alla 21 dagar som äggen legat däri. Egentligen ska den ligga väldigt jämnt åtminstone mellan 37 och 38 grader.
Så nä, jag hade gett upp hoppet sen länge, och nu när det var så tyst om äggen (det brukar pipa i dem på slutet) så insåg jag att loppet var kört.

Men så igår kväll, sent, skulle jag gå och lägga mig. Bara ta en dusch först. Och jag kastade en blick mot kläckaren när jag gick förbi - och döm om min förvåning när jag ser en mörk fläck på en! Jag kollar närmare och inser att det är ett hål! :) En liten svart näbb sticker ut och piper.

Jag ropade ner Johanna och Albert, och Andreas och Albert satte ihop buren vi tänkt ha kycklingarna i till en början, och monterade upp värmelampan. Jag och Johanna knackade på alla ägg - det pep i sammanlagt fyra, inklusive den som hade ett hål.

Sen kunde ingen sova på länge. Men inget hände på nån timme, så alla gick och la sig ändå sen.
Men inte kan man sova när man ska bli mamma! Så jag gick upp igen och läste lite i hönsboken, och åååh - nån halvtimme senare fick jag se den första kycklingen komma till världen! Det var dock inte den svarta, utan en blågul (??..). 


Lycka! :)
Jag satt kvar en stund medan den började torka. De ser så fula ut när de föds men så blir de helt fjuniga och mjuka!


Sen orkade jag inte vara vaken mer så jag somnade, men gick upp ett par gånger på natten för att se vad som hänt. Tyvärr dog den svarta sen, den orkade inte ta sig ut. Och ett av de andra äggen tystnade också.
Men i ett pep det, och den har precis kläckts. Men den ligger mest och flämtar och piper lite, så jag har inte så stora förhoppningar om att den ska leva så länge till... :(

Men Mary-Ann lever! (uttalas Marianne)
Och hon är oerhört livlig och pratsam och sällskaplig! :)
Jag bekymrar mig för henne, dock. Alldeles ensam? Det känns hemskt. Så jag ska ringa hönsuppfödarmänniskan Conny och höra mig för om han har någon nyföding som kan få flytta hit idag. Mary-Ann måste få en vän!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar